Eftersom många tycker att jag aldrig skriver om mitt ”riktiga liv” ska jag nu lägga ett inlägg som bygger helt på mitt liv!

NJUT så länge det varar, man vet aldrig hur länge det tar innan ett sådant här inlägg kommer igen!

 

CHA CHA BLOGGEN!

 

Idag ringde min väckarklocka vid klockan sex och vid sjutiden gick jag upp och avnjöt en frukost bestående av två stekta ägg, två glas nypressad apelsinjuice, lite filmjölk med cornflakes och müsli samt en mugg med varmchoklad och två mackor med skinka, ost och gurka.

Efter det borstade jag tänderna med Colgate Max White samtidigt som jag packade min skolväska och knöt mina skor. De som anser att den föregående meningen är fysiskt omöjlig att göra, borde äta mer frukost!

När jag väl hade fått på mig mina skor hoppade jag rakt ut i snövimlet och påbörjade min vandring till skolan, när jag var mitt ute i skogen ramlade jag på en rot och föll ner för ett stup men en nyutslagen rosenbuske tog emot mitt fall.

 

Jag sopade snabbt av allt damm från min Matrix-rock men jag hann bara gå två steg innan jag oturligt nog klev rakt på en hemlig, jordövertäckt ingång till ett 5000 år gammal egyptiskt tempel. Jag föll två meter rakt ner på ett, inte lika rosenmjukt, stengolv.

Efter en lång ramsa med fula ord försökte jag lokalisera mig och såg efter en stund en kort trappa som ledde upp till ljuset.

Jag upptäckte att den korta trappan var tre gånger längre än vad jag trott och jag var helt slut och kippade efter luft när jag bestigit den. Till min glädje såg jag att det stod ett stort stenbord som hade en blodfläck på sig och jag stödde mig mot den samtidigt som jag försökte andas normal.

Men just i det ögonblicket som jag rörde vid den kalla stenen började konstiga tecken flyga omkring mig och indianisk ”Humma-Heja” musik fyllde grottans mörker. I förskräckelse försökte jag dra loss min hand men den satt som klister mot klister och min rädsla ökade i takt med att de underliga tecknen började röra sig snabbare.

Min arm började skaka och det började gå elektriska stråk igenom mig, och plötsligt skötts jag iväg från stenen och flög rakt emot de konstiga tecknen och allt blev blått och det kändes som min kropp trycktes bort ifrån mig själv och blev gigantiskt men på samma gång som om en annan kraft sög ihop mig till atomisk storlek.

 

Det gjorde ont.

 

Plötsligt försvann det blåa ljuset och jag såg träd flygga förbi mig och innan jag hade fattat vad som hände träffade jag ett träd och smärtan gjorde att det svartnande för mina ögon.

 

Jag hörde en röst långt bort som sakta kom närmare:

Röst – ”Hallåå? Lever du? Hallåååå!?

Sakta kom jag tillbaka till medvetandet och märkte att någon daskade mig i ansiktet och jag öppnade mina ögon och såg rakt in i ett par hasselfärgade kattliknande ögon. Men det var något som var konstigt. Han hade massor med hår i ansiktet och istället för fötter hade han hovar, men innan jag han fråga sa han:

 

Röst - ”Oh, jag trodde du var död! Oh, gosse vad rädd jag vart!” Han andades ut och viftade med något som såg ut som min plånbok.

 

Jag – ”Är… Är det där min plånbok?”

 

Han tittade på den och det blev tyst en stund

 

Röst – ”Den här?” Han pekade på plånboken och jag nickade.

 

Röst – ”Jag… Em… Hittade den här…”

 

Jag – ”Jaha… Tja… Det ser väldigt mycket ut som min plånbok.”

 

Tystnad

 

Röst – ”Jag… Äh… Hittade den i … Eh … din fika… Jag skulle bara vakta den så att ingen tog den… Eller något.”

 

Han räckte över den och det blev tyst.

 

Rösten – ”Jag heter Rudolf, jag ä en faun!”

 

Jag – ”En faun säger du…” Sa jag frånvarande samtidigt som jag tittade mig omkring.

 

Jag – ”Vart är vi någonstans?”

 

Rudolf – ”Vi är i Nangiagård, platsen där alla sagor födds!”

 

Jag – ”Låter som en kul fest med Tolkien, Lewis och Lindgren...” Sa jag lite mer frånvarande samtidigt som jag försökte lokalisera mig.

 

Rudolf – ”Vilka är det?” Frågade han trovärdigt.

 

Jag – ”Dagens ungdomar alltså! Du borde ta in lite litterär kultur, skulle nog vara bra för dig. Förresten, vart åt vilket håll är staden?”

 

Rudolf – ”Åt det där hållet, men…” Han pekade i en riktning rakt in i skogen och jag började gå mot de hållet.

 

Rudolf – ”… Men vi kan inte gå ditt! Den staden är styrd av den onde Mengil! Han kommer döda dig!”

 

Jag – ”V-varför skulle han döda mig?” Frågade jag och såg chockad ut.

 

Rudolf – ”Jo, det står i stjärnorna att en son av Adam ska komma och rädda oss ifrån ondskan ifrån hans styre!”  Fyllde han i övertygande.

 

Jag – ”Jag är ateist, och… ” Jag vände mig emot honom och fortsatte:

 

Jag – ”… Jag bryr mig inte om du är gay. Jag bryr mig inte i fall du skulle ha en klövfetisch. Bara du inte går på mig, för jag är nämligen inte gay. Så… Skulle vi bara kunna gå åt varsitt håll så kan jag få gå till staden och du kan fortsätta med dina perversa lekar här ute i skogen, okej?”

 

Tystnad

 

Jag – ”Bra, ha ett bra liv. Nolla.” Och jag började gå i riktning emot staden.

 

Rudolf – ”Nej, du får inte! Om du inte följer med mig till rebellernas läger, måste jag slå ner dig och sen släppa dig tillbaka till lägret!”

 

Jag – ”Hotar du mig?” Frågade jag skärrat.

 

Rudolf – ”Nej… men vi kan inte låta vårt sista hopp dö!” Han tog upp en tjock gren och ställde sig beredd för att slå.

 

Jag – ”S-släpp pinnen, R-rudolf! Om du slår mig med den där kommer jag anmäla dig till polisen! Skrek jag stammande till honom samtidigt som jag bakade.

 

Rudolf – ”Jag ville inte… Men jag måste!” Han drog bort en tår med en hårig hand.

 

Han slog mig med ett hårt slag i magen och jag faller fram på knä och sen ramlar jag med ansiktet rakt ner i barrskogens beskyddande täcke.

 

Rudolf – ”Fan, jag missade!” Han slog igen på min rygg och smärtan var outhärdlig.

 

Rudolf – ”Satan, du är ju vid medvetandet än!”

 

Han höjde genen igen men jag rullade över på rygg och höjde armen samtidigt som jag sa:

 

Jag – ”Okej, okej, jag ger mig… -”

 

Jag – ”… Jag följer väl med till det där rebell lägret”

 

Sakta ställde jag mig upp och följde efter Rudolf in i buskaget.

 

Efter en stund kom vi fram till en glänta där tio konstiga män satt och värmde sig runt en minimal eld, när de upptäckte att vi hade kommit vände sig en människoliknande tjur och började gå emot oss.

Tjur – ”RUDOLF! Vad har du nu släpat hit?

 

Rudolf – ”Jo, jag hittade han vid altaret… Han är en MÄNNISKA!”

 

Alla runt elden drog efter andan, började titta och mumla med varandra.

Tjur – ”Hmm… En människa säger du?” Frågade han tankespritt.

 

Han kom närmare och började röra vid mitt ansikte med en grov hand.

Tjur – ”Du… Du har rätt! Han är en människa!” Han ryggade tillbaka och såg väldigt förvirrad ut.

 

Tjur – ”J-jag är Syfilis, Minotaurernas kung! Men du kan kalla mig General Åhlström… Det är en ära att få träffa er, människa!”

Alla bugade och jag blev rörd.

 

Jag – ”Tack för all den här uppståndelsen, men jag är inte er räddare, jag vill bara hem igen”

Alla tystnade och tittade på mig.

General Åhlström – ”Men… men… Du är ju vårt sista hopp!”

 

Jag – ”Vad? nej, nej! Ni har fått allt runt bakfoten, jag är ingen super soldat eller något i den stilen! Ni får helt enkelt vänta på nästa människa som kommer…”

 

General Åhlström kliade sig i bakhuvet och försökte komma på något bra och smart att övertala mig med, men innan han hann börja med det avbrötts alla av en röst:

Röst – ”Eh-hehe…” Rösten lät som om den hade kedjerökt i mer än 60 år och alla vände sig mot där rösten kom ifrån och där stod en väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt gammal man med bara trasor till kläder och två horn i pannan.

 

Röst – ”Jag är enögda William! Hehe…”

 

Alla tittade lite konfundersamt på varandra.

Jag – ”Emh… Trevligt att träffas… William.”

 

Han ignorerade mig och fortsatte:

Enögda William – ”… Du vill inte hjälpa oss, huh? Jag tror nog du vill hjälpa oss… Kom med in i mitt tält ska jag visa sig något magnifikt som jag inte visat någon förut…” Han vände sig om och gick sakta mot ett tält som låg i utkanten av lägret, jag följde efter men General Åhlström tog tak i min arm.

 

General Åhlström – ”Gamle William kan vara lite kontig ibland men… Vilka... Vilka stora muskler du har, människa!”

 

Han fick något i blicken som jag inte kunde beskriva och han fortsatt:

General Åhlström – ”… Tränar du på gym, eller något?”

 

Jag – ”Nja, händer väl ibland… Men jag dricker rätt ofta apelsin juice, kan vara därför…”

 

Vi tittade varandra i ögonen en lång stund med efter ett tag släppte han taget om min arm.

General Åhlström – ”I alla fall, Gamle William kan vara lite svår ibland, men… Bara man vet vart man har han, är han bra…”

 

Jag nickade till General Åhlström och gick sen in i Enögda William tält. När jag kom in tältet började jag hosta av all rök som fanns där inne och efter en stund såg jag William sitta längst bort i ena hörnet med en kula som var fylld av vit rök.

Enögda William- ”Sätt dig, sätt dig här” ha gjorde en inbjudande rörelse och jag slog mig ner mitt emot honom.

 

Enögda William – ”Jag har väntat på dig, Niklas…”

 

Jag – ”Hur vet du mitt namn!?” Skrek jag med ett glaskrossande högt falsettljud.

 

Enögda William – ”Jag vet väldigt mycket om dig, Niklas…” Hans röst var lugnande, nästan sövande, och jag fick känslan att han hade full kontroll över situationen.

 

Tystnad

 

Enögda William – ”I alla fall, ge mig din hand”

 

Jag räckte över min hand och Enögda William tryckte den emot kulan och han började låta ljud som ”Oh, yees… Oh, yees” medan han maniskt tittade in i kulan.

 

Han svängde om den emot mig.

 

Enögda William – ”Där! Ser du?” Jag såg en gaffel som satt fast i en stor sten.

Enögda William – ”Det där! Är vårt hemliga vapen! Äntligen har vi hittat det! Han dansade runt i tältet i något jag tror skulle vara en segerdans och var allmänt överlycklig.

 

Jag – ”Men… Jag vill ju fortfarande bara hem. Varför skulle jag hjälpa er?”

 

Han stannade upp och vände sig till mig och tittade på mig en lång stund, sen började han skratta ett ont skratt.

 

Enögda William – ”Du tror du kan välja att åka tillbaka, hah? Nej, nej, det här är inte något man väljer! Om man väl har blivit hit skickad måste man göra sin uppgift SEN får man åka hem!”

 

Jag – ”Va-Va? Vad snackar du om? Vad är det för uppgift jag har att göra?”

 

Enögda William – ”Jo, det första du ska göra är att hitta gaffeln i stenen sen ska du förinta Mengil!”

 

Jag – ”Men… Men... Hur hittar jag den där gaffeln då?”

 

Enögda William – ”Följ bara ditt hjärta så kommer du gå rakt in i den! Men nu måste vi berätta att vi äntligen har hopp för de andra ”grabbarna”.”

 

Han sprang ut ur tältet och när jag kommer ut står Rudolf, General Åhlström och två andra män jag inte visste vad det hete på en rad.

 

Enögda William – ”Här har vi våra tappraste män, vårt rebellägers stolthet!” Han pekade på raden och såg väldigt rörd och stolt ut.

 

Enögda William – ”Det finns en ondska där ute. En ondska så massiv att inte ens kan beskrivas i ord, hoppet var nästan ute för oss…” Han tittade ner på sina fötter.

 

Enögda William – ”Men nu har vi hopp igen, äntligen har vår människa kommit som stjärnorna berättat ska besegra den onde Mengil! Men frågan jag ställer er, vill ni hjälpa till?”

 

Tystnad.

 

Rudolf – ”Du har min kniv, min vän!”

 

Okänd 1 – ”Jag heter Alexander och du har min yxa!” Vrålade han mer än skrek.

 

Okänd 2 – ”Självklart hänger jag, Ven Wotto Latrin, med på detta högfästiga äventyr. Jag ska inte skryta, men jag råkar vara en mästare på min pilbåge som givetvis står på din sida!” Sa han samtidigt som han vägrade att titta mig i mina ögon.

 

General Åhlström – ”Niklas, min högerhand står till din service!” Han bugade lätt.

 

Jag – ”Tack för er hjälp! Nu återstår bara en sak... TRÄNINGSMONTAGE!?” Tiden flög förbi i olika bilder när vi gjorde armhävningar, slog mot random träd och sprang med Hood tröjor.

 

Jag – ”Ah, då så, det där gick ju fort! Nu är vi redo för att bekämpa Mengil! Hm… Jag tycker vi går ditåt!” Pekade rakt ut i skogen och vi börjar genast gå ditåt.

General Åhlström – ”Jag ska lära dig något riktigt bra Niklas!”

 

Jag – ”Aha?”

 

General Åhlström – ”Jo, bli aldrig kär i din bästa kompis. Det slutar aldrig bra, ska du veta!”

 

Jag – ”Heh, okej… Då vet jag Syfilis!”

 

General Åhlström – ”Med mera, gör aldrig det. Jag gjorde det och det slutade med ungdoms graviditet, droger, fängelse och homosexuella tendenser.”

 

Jag – ”Tack för att du delger mig så mycket av din livserfarenhet, Syfilis!” Jag kramade honom.

 

När vi gått i sju timmar kom vi fram till en stor rytande fors och den ända vägen över var en medeltida stenbro, men mitt på bron stod en svart riddare:

 

Svart riddare – ”Jag är den svarta riddaren, det här är min uråldriga, onda bro. Jag kallar honom Pelle.” Han smekte lätt på ena broräcket.

 

Jag – ”Ehm… Fin bro, jag menar, Pelle du har!” Sa jag så snällt jag kunde.

 

Jag – ”Men, emh… Vi har lite små bråttom så om du bara skulle kunna flytta på dig lite så vi kan passera över bron? Fin bro förresten.”

 

Svarta riddaren – ”Ingen passerar över Pelle levande utan att först besegra mig” Han höjde ett stort, vasst, blodigt, barbariskt svärd.

 

Tystnad.

 

Alexander – ”Okej, då är det väl bara för oss att döda dig…” Han lossade på spännet till sin yxa.

 

Svarta riddaren – ”AAAHH!? Nej, snälla! Döda mig inte!” Han föll snyftade ner på sina knän med ett järnskrammel.

 

Jag – ”Men… men du sa att det inte fanns något annat sätt att komma över bron?”

 

Svarta riddaren – ”Jo… Men jag är inte den äkta ’Svarta riddaren’!”

 

Alla stod tysta och tittade på honom medan symboliskt torkade bort sitt snor från näsan fast än att han hade hjälm.

 

Svarta riddaren – ”Jag är bara en vikare för honom, han har sabbatsår. Just nu är han på semester på Tullamore, på Irland. Fick faktiskt ett vykort av honom för någon dag sen, riktigt fint ställe det där Tullamore.”

 

Jag – ”Kanon, men då behöver vi ju inte slåss utan kan bara gå lugnt och sansat gå över bron?”

 

Svarta riddaren – ”Nej. Det går inte”

 

Jag – ”Varför inte det, du sa ju just att…?”

 

Svarta riddaren – ”Principer, min unge herre, principer. När jag skrev på mitt svarta riddarekontrakt skrev jag under att jag inte skulle låta någon komma över den här bron”

 

Jag – ”Hm, då har vi ju ett problem. Vi får inte döda dig, men vi får inte komma över förrän vi gjort just det!”

 

Tystnad och alla grubblade över problemet, men den bröts av General Åhlström:

 

General Åhlström – ”Varför bygger man egentligen en bro som ingen får komma över?”

 

Ven Wotto Latrin suckade.

 

Ven Wotto Latrin – “För att det skappar arbetstillfällen såklart! För den här bron fick säkert 10 man jobb, inklusive det här jobbet den här svarta riddaren har. Detta gör att vi betalar mer till vår stat genom att betala 33 % av vår lön i skatt och vi får mer BNP, mindre förstörelse och mer pengar till skolor, vård och äldreomsorg. Det är varför!”

 

Tystnad

 

Svarta riddaren – ”Egentligen ville jag faktiskt inte ha det här jobbet, jag ville bara ha något att fördriva tiden med. Jag såg alla andra lyckliga människor med jobb och pengar runt mig och tänkte hela tiden ”Sådär vill jag också bli när jag blir stor” utan att inse att jag redan var 45 år gammal”

 

Allt var tyst förutom General Åhlström som snyftade till i bakgrunden.

 

Svarta riddaren – ”Men sen kom vändingen i mitt liv, jag var inne på arbetsförmedlingen och träffade Gustav, den förra svarta riddaren, som sa att han skulle ha ett Sabbatsår och undrade om inte jag ville ha ett jobb. Det var i det ögonblicket jag svor att nu när jag hade ett jobb skulle jag göra allt i min makt för att ha kvar det!” Han fokuserade blicken på något långt bort så att han påminde mig lite om stålmannen.

 

Jag – ”Väldigt rörande historia… men… Jag ser ingen annan utväg än att…” Jag smackade med munnen och såg lite ledsen ut.

 

Jag – ”PÅ HONOM!?”

 

***Berättar röst*** Eftersom Cornflakes paketet inte står bakom oprovocerat och onödigt våld kommer vi nu att censurera den ytterst blodiga och våldsamma scenen och istället läsa upp en dikt skriven av poeten, Lisa Karlson.

Dikten vill visa oss att mörker, hat och olycka alltid kommer existera, och att vi alltid kommer göra samma misstag igen, igen och igen. Vi kan också se en underton av ett ”kretslopp” vi människor alltid kommer leva under och en undersymbolik att det trotts allt alltid kommer finnas hopp.

Njut, och kom ihåg, det är okej att gråta fast än att man är en man. Till och med åt filmen Lejonkungen.

 

Asfaltens gråa mark.

Tyst och mörk.

Spricker upp och ger plats för liv.

En liten blomma letar sin väg.

Tyst och stilla.

Växer sig starkare för var dag.

Slår så småningom ut i blom.

Tyst och vacker.

Ger liv åt allt det gråa.

Färgar våran värld.

Tyst och underbar.

Som freden efter kriget. ***Berättar röst***

 

 

Alexander tejpade igen IKEA lådan med en extra tejpbit och sen hjälptes vi alla åt att dumpa paketet över broräcket.

 

Jag – ”Sådär, då är det väl bara för oss att fortsätta?” Jag klappade ihop händerna och började gå till andra sidan.

 

 

Precis när vi kommit över till andra sidan av bron stod vi i en glänta. Mitt i den gläntan stod en stor sten som var upplyst av solljus och när vi kom närmare såg vi att det var en gaffel som satt fast i stenen.

 

Jag – ”Gaffeln!”

 

Ven Wotto Latrin – ”Gaffeln!”

 

General Åhlström – ”Gaffeln!”

 

Roger – ”Gaffeln!”

 

Enögda William – ”Gaffeln!?”

 

Alexander – ”Gaff... Emh? Vem är Roger?”

 

Enögda William – ”Äntligen, vårt sökande är över! Niklas, gå fram och ryck upp gaffeln ur stenen nu!”

 

Jag gick fram och sträckte ut min hand men i samma ögonblick som mitt vänstra ringfinger rörde vid den kalla metallen försvann allt runt mig och det var bara jag och stenen kvar i en tjock dimma.

 

Plötsligt hör jag en bekant röst:

 

Röst – ”Ni-klaaaaa-shhh, du har funnit gaffeln!”

 

Jag – ”Den magiska talande valen! Men jag trodde du var död?”

 

Den magiska talande valen – ”Nej jag lever, när jag drunknade dog jag bara i din dimension men levde vidare i den nionde dimensionen och jag kan ändas prata med dig i den här spökvärlden vi är i nu! Och förresten heter jag Rupert.”

 

Jag – ”Jahaja, jag trodde sånt bara funkade på film... Men… Men varför ville du träffa mig?”

Rupert – ”Jo, jag ska berätta två väldigt viktigt ting för dig! Fall aldrig för kvinnor, alla stora män har gjort det misstaget och förlorat allt! Kvinnor är en god dryck som sakta förgiftar oss män.”

 

Jag – ”Skulle jag falla för en kvinna, Rupert? Skulle inte tro det. Vad är den andra viktiga saken?”

 

Rupert – ”Det glädjer mitt hjärta att höra det! Jo, den andra saken är att William inte går att lita på!”

 

Jag – ”Vad? Varför skulle han vara opålitlig?”

 

En dörr öppnades.

Kvinnoröst – ”RUUUPERT!? Du leker väl inte med den där radion nu igen?”

 

Rupert – ”Prata tystare! V-vad… Vad vill du?”

 

Kvinnoröst – ”Jo, förlåt att jag stör, DIN [CENSUR] GAM, men jag råkar ha stått och slavat i köket i säkert 2 timmar bara för att göra lite mat åt ”Herr-jag-är-värd-mer-än-dig”!?”

 

Rupert – ”Okej okej, jag kommer… Snart.”

 

Kvinnoröst – ”NEJ, NU!”

 

Rupert – ”Okej...”

 

Jag – ”Var det där din mamma?” Frågade jag och försökte hålla mig för skratt.

 

Rupert – ”Kanske.” Svarade han snabbt.

 

Jag – ”Bor du hos din mamma?”

 

Rupert – ”N-nej, hon bor hos mig!” Stammade han fram.

 

Jag – ”Visstvisst… Men varför ska jag inte lita på William?”

 

Rupert – ”Jo det är så att han kommer att…”

 

Ruperts mamma – ”… NEJ, nu rycker jag för i [CENSUR] ut den fördömda sladden!”

 

Rupert – ”NEJ, mamma, gör det int…”

 

Fortsättning följer!