Sagan om Mig, Den magiska talande valen och Reinfeldt DEL 3
DEL 3, episkt slut. Mycket blod lovat.
Man 1 - ”Du måste döda honom… idag” Rösten var fylld av hat och avundsjuka.
Man 2 - ”Nej! Jag vägrar!” Kved rösten fram.
Man 1 - ”Jag tycker du ska tänka om, annars kanske något otrevligt händer med ”Henne”…”
Det blev en paus.
Man 2 - ”Vad menar du, vem har du?” Stammade rösten fram samtidigt som den svalde.
Man 1 - ”Du vet troligen vem jag menar… Det är en person du bryr dig väldigt mycket om” Mannen på andra sidan skrattade ett långt, torrt och ondskefullt skratt.
Man 2 - ”Men… Men… Men han är min egen familj, jag kan inte döda honom!”
Man 1 - ”Han skulle gjort det om det skulle varit tvärt om.” Sa mannen sanningsenligt.
Man 2 - ”Ja, det är det som gör det så svårt!”
Man 1 - ”Vadå, varför skulle det göra det svårt?”
Man 2 - ”Alltså, det är svårt för att jag tror att han långt där inne har något gott, något speciellt och unikt!”
Tystnad
Man 1 - ”Han sålde dig till en bordell.”
Man 2 - ”… Ja… ”
Man 2 - ”Men jag är redo att ge honom en ny chans!”
En lång suck av mannen på andra sidan hördes följt av:
Man 1 - ”Antingen dödar du honom eller så dör hon!” Med ett klick avslutade han telefonsamtalet och allting blev tyst. Igen.
DEL 3
Vattnet befann sig precis över mig och det var omöjligt att undvika det. Troligen eftersom mina reflexer aldrig har varit som Dolphans, men mestadels för att jag sov.
Vattnets tystnad och stilla hetts omslött min kropp och jag vaknade upp med ett ryck, framför mina ögon såg jag Feinfeldts slitna kängor.
Jag tittade upp i hans väderbitna ansikte och såg att han hade en tjock ciggar mellan sina läppar. Han tog ut cigarren och släckte den på min panna.
All sömn försvann.
Efter en oplanerad dans runt i det lilla rummet frågade jag honom:
Jag – ”Varför gjorde du så där, det gjorde skit ont!”
Han ignorerade vad jag hade sagt och sa istället:
Feinfeldt - ”Jag vill se dig ute på träningsbanan klockan nollfemhundra, om fem minuter…” Han drog upp sin fot på en närbelägen stol, som om han var en piratkapten som i vilket ögonblick som helst skulle kommendera sin flotta att gå till attack, och fortsatte:
Feinfeldt – ”… Vi ska inleda träningen.”
Tio minuter senare var jag ute på träningsbanan och Feinfeldt kom gående med ett brännbollsträ mot mig och innan jag hann säga hej då drog han upp det och slog det hårt i min mage. Jag tappade luften och ramlade ner på marken.
Feinfeldt – ”AHH!? Hur kändes det där?” Skrek han till mig och började cirkla runt mig.
Jag – ”Bara bra…”
Jag hann knappt sätta mig på mina knän förrän han slog mig igen, och den här gången först i huvudet och sen i magen, så att jag ramlade på rygg och skrek:
Jag – ”VARFÖR gjorde du sådär!?” Jag hostade och försökte andas in luft.
Feinfeldt – ”För att jag ska döda dig nu”
Jag – ”Va? Men jag trodde vi var tajta, jag trodde vi var vänner!”
Feinfeldt – ”Tror gör man i kyrkan, på ön Tornea berättar vi sagor.”
Feinfeldt började rycka i sitt öra och jag såg att hans skinn sakta började lossna, glida av honom. Snart var det inget kvar av Feinfeldts ansikte och ett nytt, mycket välbekant ansikte, kom fram bakom Feinfeldtsmasken.
Det nya ansiktet hade ett maniskt leende som saknade en tand och två ögonbryn som satt ihop och bildad tillsammans ett ondskefullt ”M” över hans panna.
Det var min ärkefiende Manfred.
Jag – ”MANFRED!? Jag trodde du var död!”
Manfred – ”Du tror för mycket, Niklas. Jag dog aldrig den där gången du sålde mig till den spanska bordellen. Efter att ha blivit sexuellt utnyttjad i flera år bestämde jag mig för att försöka fly”
Jag – ”Men hur? Det var ju Spaniens säkraste bordell, ingen flyr från det stället!”
Manfred– ”Jag hade en felfri plan. Jag mutade en städerska att bygga om sin städvagn, för att kunna rymma mig. När jag väl hade tagit mig med städvagnen från mitt rum till städrummet kröp jag genom ventilationstrumman till rummet där larmet fanns. När jag väl var vid larmet skar jag av centrallarmet med en kniv jag gjort själv av ett köttben från bespisningen. När larmet var ur vägen kunde jag obehindrat gå från larmrummet till tvättrummet och åka ner i tvättnerkastet till personalens omklädningsrum. Jag åkte därefter ner genom personalens dassavlopp ner till bordellens vallgrav där jag redan hade förberett en båt byggd av strumplöder från herrduschen. Med båten tog jag mig till kusten där jag tog en taxi till Madrid, med hjälp av falsk legitimation kunde jag med flygg ta mig tillbaka till Loveburg. ”
Jag – ”Hm, jag trodde att de hade slutat med ben i maten? Jag läste det i Bordell-nytt förra veckan.”
Manfred – ”Nej, det var efter jag hade lyckats fly de införde den regeln!”
Jag – ”Så du ska döda mig för att jag råkade sälja dig till en spansk bordell?”
Manfred – ”Nej, nej, absolut inte! Det där är redan glömt! Jag tänkte döda dig för att Don Tårnö, Loveburgs maffia boss, har en hållhake på mig. Han har min kära RÜP kidnappad och om jag inte dödar dig, kommer han döda henne!”
Jag – ”Jag VISSTE att det var han! Det är säkert för att jag inte har lämnat tillbaka pengarna jag lånade av honom i fjol!” Jag slår ihop min knyttnäve med min handflata och fokuserar blicken långt bort för att verkligen vissa hur mycket jag visste att det var han som låg bakom det.
Manfred – ”Bryr du dig ens om att RÜP är tillfångatagen?”
Jag – ”Nä? Skulle jag göra det? Jag menar, jag är en självgod, egoistisk idiot. Jag har inte tid med sådant trams."
Tystnad.
Jag – ”Men säg mig, om du nu tänkte döda mig, varför dödade du mig inte när jag sov?”
Manfred – ”Jag dödar inte någon som sover”
Jag – ”Vadå, har du ens dödat någon?”
Manfred – ”Nej, men för det kan jag väl fortfarande ha som motto att jag inte gör det? Det är ju som att säga att någon inte skulle vara gay bara för att han inte har provat än.”
Tystnad Manfred - ”Förresten, har ingen sagt att du är söt när du sover?”
Jag – ”Nej?”
Manfred – ”Hmf, konstigt, för du är faktiskt ganska söt när du sover. Aja, nu ska jag döda dig innan jag tappar tråden”
Han höjde sitt brännbollsträ för det avslutande slaget, men han hejdade sig i sista sekunden och kastade träet ifrån sig.
Manfred – ”Jag… jag klarar inte att göra det!” Skrek han med gråten i halsen.
Jag – ”Vadå, är du feg eller?” Jag härmade en kyckling för att pointera hur feg han var.
Manfred – ”Nej, men jag kan inte döda min egen bror… Det är… Barbariskt…” Han fick en tom blick.
Jag – ”Jag skulle ha dödat mig om det var jag som var du.” Sa jag innan jag hann tänk vad jag egentligen sagt.
Manfred – ”Argumenterar du för att jag ska döda dig just nu?” Frågade han med en förbryllad röst.
Jag – ”På sett och vis, jag vill ju själv inte dö, men om jag skulle varit i din sitts skulle jag troligen ha dödat mig själv eftersom det är för att befria RÜP.” Sa jag bara för att inte medge att jag hade sagt fel innan.
Manfred – ”Hm, ja du har en poäng där… Då är det väl bara för mig att börja döda dig igen?” Han höjde åter igen sitt brännbollsträ, men han kom av sig igen och sa:
Manfred – ”Det finns ju förstås ett till alternativ, att vi går ihop och dödar Don Tårnö, bränner upp hans slott, befria RÜP och lever alla dagar lyckliga tillsammans!"
En tystnad utbröt när jag tänkte igenom mina alternativ.
Jag – ”Nja, jag tror jag väljer att dö, din godhet äcklar mig.”
Men just när Manfred skulle slå rusar regissören till sagan in och säger att om jag skulle dö skulle hela sagan vara förstörd. Efter en del övertalning, och rätt mycket extra pengar, var Manfred och jag på väg till Don Tårnös onda slott för att befria RÜP.
Dörren till Don Tårnös slott stod öppen, och när vi kom in på hans kontor satt han frånvänd och man kunde bara se hans hår.
Don Tårnö – ”Jag har väntat dig, Manfred, men inte dig, Niklas. Jag trodde du var död.”
Jag – ”Tja, jag är livs levande, och här för att döda dig, en gång för alla!”
Don Tårnö utstötte ett kallt, ihålligt skratt som mer lät som när vattnet slår mot en strand.
Don Tårnö – ”Du? Döda mig? Det skulle jagvilja se!”
Jag – ”Med glädje…”
Jag tog tag i Manfreds brännbollsträ och började gå emot Don Tårnö.
Don Tårnö – ”Em... Vi behöver faktiskt inte ha ett blodbad, du skulle bara kunna ge tillbaka pengarna du är skyldig mig”
Jag – ”Dom pengarna kan du köra upp någonstans där solen inte lyser!”
Don Tårnö – ”Tja, jag kan ju inte göra det. Du har inte gett mig några pengar”
Jag – ”Skaffa ett jobb, HIPPI!”
Don Tårnö – ”Tja, om inte du ska ge mig några pengar har jag inga andra val än att döda dig”
Don Tårnö klev upp från stolen och drog fram ett långt smalt blad från sin käpp.
Vi stod och blängde på den andra och skulle just attackera och göra slut på varandra när Manfred stoppar oss:
Manfred – ”Vänta, vänta, hur mycket är du egentligen skyldig honom, Niklas?”
Jag och Don Tårnö – ”42 Loveburgiska riksdaler!” svarade vi i kör medan vi försökte döda den andre med blicken.
Manfred – ”Men… Men jag har de pengarna, jag kan betala skulden åt dig! Då slipper vi ett blodbad!”
Han tog upp en tjock plånbok, rotade igenom den och hittade tillslut två tjugor och två kronor bakom massa tusenlappar.
Jag – ”Om jag tog emot de där pengarna skulle jag aldrig kunna se mannen i spegeln i ögonen, igen!”
Manfred – ”Du har ingen spegelbild. Du är en vampyr.”
Jag – ”Men om jag skulle haft en man i spegeln skulle jag inte kunna se honom i ögonen!”
Tystnad
Manfred – ”Ta bara de [Censur] pengarna så vi får ett [Censur] slut på den här [Censur] B-sagan.”
Tystnad
Jag – ”Okej…” Jag tittade i golvet och tog pengarna som jag senare räckte över till Don Tårnö, som efter det släppte RÜP fri.
RÜP – ”Manfred! Du kom och räddade mig du är…”
Jag harklade mig och båda tittade på mig och sa:
Jag – ”Ja-jag hjälpte också till!” Stammade jag fram. Båda ignorerade mig och RÜP fortsatte:
RÜP – ”… Du är min HJÄLTE!” De började hångla och göra andra snuskiga saker samtidigt som jag gick och satte mig i ett hörn och tyckte synd om mig själv.
SNIPP-SNAPP-SLUT, så var sagan äntligen slut!
Sagan om Mig, Den magiska talande valen och Reinfeldt DEL 2
Berättarröst – ”Krigaren och kungen Niklas har dödat hydror och pensionärer på Konsum i flera år, men efter att ha vandrat omkring i skogen för att rädda kvinnor i nöd, kom han i kontakt med den Magiska talande valen som berättade för vår tappre hjälte om en gigantisk skatt, som ej kan beskrivas i siffror utan enbart i bokstäver, hur ska det här gå?”
Jag – ”Eamh… Vad är klockan?”
Valen – ”Ungefär tio i fem skulle jag tro”
Jag - ”Vadå tro?”
Men innan Valen han säga varför han bara trodde att klockan var tio i fem, eftersom han precis då kom på att han inte kunde andas på land utan behövde vatten för att andas.
Han började genast hosta och harkla sig och med den sista kraften han hade kvar tvingade han fram några ord:
Valen - ”Ta mitt manus och läs vad jag skulle säga, farväl!” Och sen dog han.
Jag tog direkt tag ur den rätt tjocka bunden med papper som hade ramlat ur hans höger hand och jag läste vad han skulle säga:
”Miljön är hotad! Sona Mahlin, den ondaste personen på jorden har börjat hälla ut miljögifter rakt ut i naturen, hon måste stoppas innan hela världen spricker isär och alla faller ner i meningslösheten!
... Och den där skatten jag snackade om… den finns inte. Om du ändå vill bli rik tycker jag du ska sälja Lina till en rik oljeshejk och ta pengarna och investera i aktier. Jag skulle rekommendera att satsa på Sandvik eftersom deras aktiebana är väldigt stabil just nu.”
Minnesanteckning: Köp ägg. Och sen fortsatte manuset:
”Men för att besegra Sona måste du lära dig att fightas som en riktig politiker, och för att lära dig det måste du söka upp den mest legendariska av dem alla, Feinfeldt. Om du undrar hur du ska komma ditt, är det bara att följa de grön markerade pilarna på marken”
Jag tittade mig omkring och såg till min glada överraskning att det gröna pilarna faktiskt fanns där på marken och jag började genast traska tillbaka in i skogen.
Jag gick sakta fram till honom och när jag stod några meter från honom säger han:
Mannen - ”Jag har väntat på dig, Niklas.” Han betonade "s" väldigt bekant, men jag kunde inte riktigt sätta fingret på varifrån jag hade hört det.
Jag – ”Vem är du, varför vet du mitt namn?” Skrek jag mer än frågade.
Mannen - ”Jag är Feinfeldt. Jag vet allting eftersom jag har ju inskaffat FRA.” Sa han med en iskall röst som fick mina frusna tår att frysa ännu mer än innan.
Jag – ”He-heh… A- allting? Stammande jag fram samtidigt som jag svalde.
Feinfeldt – “Japp, till och med den där djurporren du laddade ner igår kväll.”
Jag - ”Jag vet inte vad du pratar om.” Sa jag och försökte verka trovärdig.
Feinfeldt – ”Det vet du visst.” pressade han fram mellan sina tänder och min mur föll som Troja.
En tystnad men bröts av Feinfeldt:
Feinfeldt – ”I alla fall, det var inte det jag ville snacka om, du är här för en orsak, det är att lära dig det de urgamla teknikerna hur man slåss som en politiker” Sa han, som om han läste det direkt från ett manus.
Jag – ”Ja, och jag har hört att du är den bästa” Viskade jag fascinerat.
Feinfeldt ”Japp, vi ska börja träningen direkt” han ställde sig upp och vände sig mot mig, jag kunde lätt se hans kraftiga drag i … Men mer han jag inte se innan han slog mig med ett blytungt slag i magen att jag tappade den lilla luften jag hade kvar i magen.
Jag – ”Varför… Varför gjorde du det där?” frågade jag samtidigt som jag förgäves försökte fylla mina lungor med ny luft.
Feinfeldt – ”Jag vet inte, jag hade bara lust att skada någon. Nu ska vi börja med den riktiga träningen! Vet du vad som är det bästa vapnet vi politiker har?”
Fortsättning följer!
Sagan om Mig, Den magiska talande valen och Reinfeldt DEL 1
DEL 1
Det var en gång en solig morgon i ett vackert kungarike som låg lång, långt bort. I detta fantastiska rike styrde en kung så himmelsk perfekt att alla älskade honom lika mycket som de avgudade hans åsyn. Alla människor hade jobb, ingen kände sig ensam och ordet ”krig” var inte än uppfunnet.
Den här sagan handlar inte om det kungariket.
Utan istället handlar det om ett inte lika perfekt nerregnat Sveriges än tråkig november morgon år 2009. På en lerig väg någonstans mitt emellan ”ingen går här” och ”världen ände” går jag och sparkar på en sten samtidigt som jag tyckte att allt är en enda värdelöst sörja.
Varför då, kanske ni undrar?
Jo, jag hade nyss förlorat mitt jobb på domino fabriken och fått gå hem tidigt och till min förskräckelse upptäckt jag min fru, som jag vart gift med i 7 år, vänsterprasslade med min italienska granne, don Alberto. Eftersom min fru stått som ägare för huset hade hon direkt kickat ut mig och släng alla mina saker ut ur fönstret. Inkluderat min nya 58” plasma HD tv som jag köpt en vecka tidigare, förstås på avbetalning.
Snart började skogens omfamnande mörkar glesna och jag kände lukten av den bittra lukten av saltvatten, snart stod jag vid kanten av havet.
Det var en vacker syn och jag kunde se ända till den punkten där världen tog slut och meningslösheten tog vid.
Framför mina fötter i vattenbrynet såg jag tre vita fiskar som simmade i cirklar, men det sket jag totalt i.
Jag tog konstruktivt upp den största stenen jag hittade och tog sen upp ett rep ur min väska, jag band repet med en knut och kontrollerade att det satt åt tillräckligt bra. Sen tog jag den andra änden och knöt om mitt ben och började sakta gå ut i den iskalla, men kristallklara vattnet.
När jag hade vatten ungefär vid min midja hörde jag en skakande och spöklik basröst i mitt huvud:
”Ni -Klaaaa- sh! Återvänd till stranden!”
Jag - ”Sorry, jag är lite upptagen just nu!” Jag följer pedagogiskt med handen från stenen via repet till min högerfot och vänder mig senare och börjar vada längre ut i den mörka vattnet.
”N-neh—ej, Niklas, du kan inte dö nu, du har mycket kvar av ditt öde. DU är den utvalde!”
Jag – ”Du, det sa dom också på media markt när jag köpte min tv, och vi vet ju hur det gick med den tv…”
Jag brister i störtgrått och bereder mig på att kasta ut stenen på det lite djupare delarna av stranden, men stoppas i sista sekund av den gastkramande rösten:
”Men du kommer hitta en stor skatt! Du kommer bli RIK, Nih-ihh-klas-sh!”
Jag vänder mig med en snabbhet hos en huggrom och svarar på frågan med en fråga:
Jag - ”Sa du… Pengar?” Jag blöter mina läppar och tittar intensivt åt hållet där rösten kom ifrån.
Rösten - ”Ja… … En JÄTTE SKATT! Flera miljoner… NEJ! MILJARDER!” När rösten sa ”MILJARDER” var jag redan upp på stranden och hade börjat värma upp för mitt äventyr med lite olika övningar.
Jag - ”Vad är du för något, varför kan jag inte se dig?”
Rösten ”Du kan visst se mig, du tittar bara inte.”
Rösten kom från en stor sten.
Jag - ”Är du en sten?” Sa jag med en förvirrad röst.
Stenen - ”Nej, för gudsskull, jag är en talande val!”
Jag - ”En talande val?” Jag kände mig mer förvirrad än innan jag fick ett svar.
Valen – ”Och inte vilken talande val som helst- ” Sa han men ett tonläge som om det fanns väldigt många talande valar här i världen och fortsatte:
Valen ”- Jag är en MAGISK talande val!” avslutande han belåtet.
Jag - ”Magisk? Vadå, kan du trolla, eller varför är du magisk?” frågade jag lite förbryllat
Valen - ”Nej, jag kan tala!”
Jag - ”Men då är du ju bara en magisk val?” konstaterade jag.
En lång tystnad föll.
Valen ”… Ja…”
Valen ”… Så kanske man kan lägga upp det med, men jag har det bara med för… ” Han harklade sig lite och fortsatte motvilligt:
Valen - ”… för att det ser snyggt ut i mitt CV, du vet… Nu under finanskrisen är det inte lätt att få något jobb, inte ens när man är en talande val, ska du veta!”
Sagan om Mig, juicen, och Dennis
- "Hej jag heter Niklas och jag har ett problem."
- "Hej Niklas!"
Nu kanske nu undrar hur jag kom till det här? Det är en lång, lång historia och det är troligen lättast om jag tar den från början.
Allting började med att jag började dricka lätt på fester på ett socialt vis, sen efter det hittade man förstås McDonald’s.
Ett paradis för en juice drickare och jag började springa in och ta mig en ”Stänkare” varje gång man gick förbi.
Med efter ett tag blev det fler och fler besök, och mer allvarligt som jag började förknippa Donken skylten enbart med den fantastiska juicen, och jag gick snart ditt varje dag och drack, med ord som ”Det här är sista gången” ekande i mitt huvud.
Snart kom jag att träffa nya vänner som ”Big C” och ”Slaktar Erik” och kom in i såkallade ”fel kretsar”, ungefär en lika idiotisk krets som att återvinna plast och burkar på återvinningsstationer istället för att bara slänga allt direkt i den vanliga soptunnan.
Snart gick det så långt att jag inte längre fick en kick ut av att bara ”dricka det” utan började injicera det direkt in i blodomloppen med sprutor. Det hade alltså börjat gått käpp rätt åt skogen.
Efter flera år av det här missbruket var jag nästan omöjligt att ta bort beroendet, min kropp behöver det här giftet för att överleva och inte tvärt om.
Det var här Dennis kom in i bilden.
Men en gammal vän, Dennis, bjöd in mig på en kaffe och när vi satt där och småpratade sa han:
- ”Nu Niklas måste det bli ändring på det här, allt det här kommer bli bra tillslut ska du se!
Men plötsligt han fick något i sina ögon, något mörker som jag aldrig sett förut samtidigt som ett maniskt leende fyllde hans läppar och han fortsatte:
- Nu ska du få k[Censur]k, din jävel!”
I ren skär förstärkelse så slängde jag bordet framför mig och kaffe och bullar fyllde rummet samtidigt som jag kastade mig mot närmaste utgång. Men det var försent. Dennis hade redan tagit fram läderpiskan och dragit av sig sina byxor så att hans svarta läder tangas lyste som djävulens svarta mörka ögon mot mig.
Smärtan var så pass outhärdlig att mina ögon tårades samtidigt som mitt medvetande sakta försvann.
När jag sen vaknade upp frågade jag Dennis varför han gjorde det, varför skulle det här ändra mitt drickande? Han svarade att han inte än visste om att jag hade det här beroendet, utan att han gjorde det bara för att han hade kärleksproblem med sin fru, Zakke, och en väldigt konstig sexuell läggning.
Men om du ville bli botade från mitt drickande, sa han, skulle jag vända mig till Anonym Alkoholisterna sällskap i den förgyllda och hjältefyllda staden Hallstahammar. De har botat mig sju gånger nu, fyllde han i.
Det här var vändingen i mitt traumatiska liv, och nu är vi tillbaka där jag började. På Rehab hos Anonyma Alkoholisterna i Hallstahammar.
Det var dagens saga!
Ha en bra måndag, för det har jag verkligen inte!
Med en vanlig hälsning,
Niklas
