August Strindberg säger:
Penetration!
Salig!
Yggdrasil!
Konspiratör!
Ockrare!
Plagiera!
Abnorm!
Tariff!
En Juldröm DEL 1
Eftersom många tycker att jag aldrig skriver om mitt ”riktiga liv” ska jag nu lägga ett inlägg som bygger helt på mitt liv!
NJUT så länge det varar, man vet aldrig hur länge det tar innan ett sådant här inlägg kommer igen!
CHA CHA BLOGGEN!
Idag ringde min väckarklocka vid klockan sex och vid sjutiden gick jag upp och avnjöt en frukost bestående av två stekta ägg, två glas nypressad apelsinjuice, lite filmjölk med cornflakes och müsli samt en mugg med varmchoklad och två mackor med skinka, ost och gurka.
Efter det borstade jag tänderna med Colgate Max White samtidigt som jag packade min skolväska och knöt mina skor. De som anser att den föregående meningen är fysiskt omöjlig att göra, borde äta mer frukost!
När jag väl hade fått på mig mina skor hoppade jag rakt ut i snövimlet och påbörjade min vandring till skolan, när jag var mitt ute i skogen ramlade jag på en rot och föll ner för ett stup men en nyutslagen rosenbuske tog emot mitt fall.
Jag sopade snabbt av allt damm från min Matrix-rock men jag hann bara gå två steg innan jag oturligt nog klev rakt på en hemlig, jordövertäckt ingång till ett 5000 år gammal egyptiskt tempel. Jag föll två meter rakt ner på ett, inte lika rosenmjukt, stengolv.
Efter en lång ramsa med fula ord försökte jag lokalisera mig och såg efter en stund en kort trappa som ledde upp till ljuset.
Jag upptäckte att den korta trappan var tre gånger längre än vad jag trott och jag var helt slut och kippade efter luft när jag bestigit den. Till min glädje såg jag att det stod ett stort stenbord som hade en blodfläck på sig och jag stödde mig mot den samtidigt som jag försökte andas normal.
Men just i det ögonblicket som jag rörde vid den kalla stenen började konstiga tecken flyga omkring mig och indianisk ”Humma-Heja” musik fyllde grottans mörker. I förskräckelse försökte jag dra loss min hand men den satt som klister mot klister och min rädsla ökade i takt med att de underliga tecknen började röra sig snabbare.
Min arm började skaka och det började gå elektriska stråk igenom mig, och plötsligt skötts jag iväg från stenen och flög rakt emot de konstiga tecknen och allt blev blått och det kändes som min kropp trycktes bort ifrån mig själv och blev gigantiskt men på samma gång som om en annan kraft sög ihop mig till atomisk storlek.
Det gjorde ont.
Plötsligt försvann det blåa ljuset och jag såg träd flygga förbi mig och innan jag hade fattat vad som hände träffade jag ett träd och smärtan gjorde att det svartnande för mina ögon.
Jag hörde en röst långt bort som sakta kom närmare:
Röst – ”Hallåå? Lever du? Hallåååå!?
Sakta kom jag tillbaka till medvetandet och märkte att någon daskade mig i ansiktet och jag öppnade mina ögon och såg rakt in i ett par hasselfärgade kattliknande ögon. Men det var något som var konstigt. Han hade massor med hår i ansiktet och istället för fötter hade han hovar, men innan jag han fråga sa han:
Röst - ”Oh, jag trodde du var död! Oh, gosse vad rädd jag vart!” Han andades ut och viftade med något som såg ut som min plånbok.
Jag – ”Är… Är det där min plånbok?”
Han tittade på den och det blev tyst en stund
Röst – ”Den här?” Han pekade på plånboken och jag nickade.
Röst – ”Jag… Em… Hittade den här…”
Jag – ”Jaha… Tja… Det ser väldigt mycket ut som min plånbok.”
Tystnad
Röst – ”Jag… Äh… Hittade den i … Eh … din fika… Jag skulle bara vakta den så att ingen tog den… Eller något.”
Han räckte över den och det blev tyst.
Rösten – ”Jag heter Rudolf, jag ä en faun!”
Jag – ”En faun säger du…” Sa jag frånvarande samtidigt som jag tittade mig omkring.
Jag – ”Vart är vi någonstans?”
Rudolf – ”Vi är i Nangiagård, platsen där alla sagor födds!”
Jag – ”Låter som en kul fest med Tolkien, Lewis och Lindgren...” Sa jag lite mer frånvarande samtidigt som jag försökte lokalisera mig.
Rudolf – ”Vilka är det?” Frågade han trovärdigt.
Jag – ”Dagens ungdomar alltså! Du borde ta in lite litterär kultur, skulle nog vara bra för dig. Förresten, vart åt vilket håll är staden?”
Rudolf – ”Åt det där hållet, men…” Han pekade i en riktning rakt in i skogen och jag började gå mot de hållet.
Rudolf – ”… Men vi kan inte gå ditt! Den staden är styrd av den onde Mengil! Han kommer döda dig!”
Jag – ”V-varför skulle han döda mig?” Frågade jag och såg chockad ut.
Rudolf – ”Jo, det står i stjärnorna att en son av Adam ska komma och rädda oss ifrån ondskan ifrån hans styre!” Fyllde han i övertygande.
Jag – ”Jag är ateist, och… ” Jag vände mig emot honom och fortsatte:
Jag – ”… Jag bryr mig inte om du är gay. Jag bryr mig inte i fall du skulle ha en klövfetisch. Bara du inte går på mig, för jag är nämligen inte gay. Så… Skulle vi bara kunna gå åt varsitt håll så kan jag få gå till staden och du kan fortsätta med dina perversa lekar här ute i skogen, okej?”
Tystnad
Jag – ”Bra, ha ett bra liv. Nolla.” Och jag började gå i riktning emot staden.
Rudolf – ”Nej, du får inte! Om du inte följer med mig till rebellernas läger, måste jag slå ner dig och sen släppa dig tillbaka till lägret!”
Jag – ”Hotar du mig?” Frågade jag skärrat.
Rudolf – ”Nej… men vi kan inte låta vårt sista hopp dö!” Han tog upp en tjock gren och ställde sig beredd för att slå.
Jag – ”S-släpp pinnen, R-rudolf! Om du slår mig med den där kommer jag anmäla dig till polisen! Skrek jag stammande till honom samtidigt som jag bakade.
Rudolf – ”Jag ville inte… Men jag måste!” Han drog bort en tår med en hårig hand.
Han slog mig med ett hårt slag i magen och jag faller fram på knä och sen ramlar jag med ansiktet rakt ner i barrskogens beskyddande täcke.
Rudolf – ”Fan, jag missade!” Han slog igen på min rygg och smärtan var outhärdlig.
Rudolf – ”Satan, du är ju vid medvetandet än!”
Han höjde genen igen men jag rullade över på rygg och höjde armen samtidigt som jag sa:
Jag – ”Okej, okej, jag ger mig… -”
Jag – ”… Jag följer väl med till det där rebell lägret”
Sakta ställde jag mig upp och följde efter Rudolf in i buskaget.
Efter en stund kom vi fram till en glänta där tio konstiga män satt och värmde sig runt en minimal eld, när de upptäckte att vi hade kommit vände sig en människoliknande tjur och började gå emot oss.
Tjur – ”RUDOLF! Vad har du nu släpat hit?
Rudolf – ”Jo, jag hittade han vid altaret… Han är en MÄNNISKA!”
Alla runt elden drog efter andan, började titta och mumla med varandra.
Tjur – ”Hmm… En människa säger du?” Frågade han tankespritt.
Han kom närmare och började röra vid mitt ansikte med en grov hand.
Tjur – ”Du… Du har rätt! Han är en människa!” Han ryggade tillbaka och såg väldigt förvirrad ut.
Tjur – ”J-jag är Syfilis, Minotaurernas kung! Men du kan kalla mig General Åhlström… Det är en ära att få träffa er, människa!”
Alla bugade och jag blev rörd.
Jag – ”Tack för all den här uppståndelsen, men jag är inte er räddare, jag vill bara hem igen”
Alla tystnade och tittade på mig.
General Åhlström – ”Men… men… Du är ju vårt sista hopp!”
Jag – ”Vad? nej, nej! Ni har fått allt runt bakfoten, jag är ingen super soldat eller något i den stilen! Ni får helt enkelt vänta på nästa människa som kommer…”
General Åhlström kliade sig i bakhuvet och försökte komma på något bra och smart att övertala mig med, men innan han hann börja med det avbrötts alla av en röst:
Röst – ”Eh-hehe…” Rösten lät som om den hade kedjerökt i mer än 60 år och alla vände sig mot där rösten kom ifrån och där stod en väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt, väldigt gammal man med bara trasor till kläder och två horn i pannan.
Röst – ”Jag är enögda William! Hehe…”
Alla tittade lite konfundersamt på varandra.
Jag – ”Emh… Trevligt att träffas… William.”
Han ignorerade mig och fortsatte:
Enögda William – ”… Du vill inte hjälpa oss, huh? Jag tror nog du vill hjälpa oss… Kom med in i mitt tält ska jag visa sig något magnifikt som jag inte visat någon förut…” Han vände sig om och gick sakta mot ett tält som låg i utkanten av lägret, jag följde efter men General Åhlström tog tak i min arm.
General Åhlström – ”Gamle William kan vara lite kontig ibland men… Vilka... Vilka stora muskler du har, människa!”
Han fick något i blicken som jag inte kunde beskriva och han fortsatt:
General Åhlström – ”… Tränar du på gym, eller något?”
Jag – ”Nja, händer väl ibland… Men jag dricker rätt ofta apelsin juice, kan vara därför…”
Vi tittade varandra i ögonen en lång stund med efter ett tag släppte han taget om min arm.
General Åhlström – ”I alla fall, Gamle William kan vara lite svår ibland, men… Bara man vet vart man har han, är han bra…”
Jag nickade till General Åhlström och gick sen in i Enögda William tält. När jag kom in tältet började jag hosta av all rök som fanns där inne och efter en stund såg jag William sitta längst bort i ena hörnet med en kula som var fylld av vit rök.
Enögda William- ”Sätt dig, sätt dig här” ha gjorde en inbjudande rörelse och jag slog mig ner mitt emot honom.
Enögda William – ”Jag har väntat på dig, Niklas…”
Jag – ”Hur vet du mitt namn!?” Skrek jag med ett glaskrossande högt falsettljud.
Enögda William – ”Jag vet väldigt mycket om dig, Niklas…” Hans röst var lugnande, nästan sövande, och jag fick känslan att han hade full kontroll över situationen.
Tystnad
Enögda William – ”I alla fall, ge mig din hand”
Jag räckte över min hand och Enögda William tryckte den emot kulan och han började låta ljud som ”Oh, yees… Oh, yees” medan han maniskt tittade in i kulan.
Han svängde om den emot mig.
Enögda William – ”Där! Ser du?” Jag såg en gaffel som satt fast i en stor sten.
Enögda William – ”Det där! Är vårt hemliga vapen! Äntligen har vi hittat det! Han dansade runt i tältet i något jag tror skulle vara en segerdans och var allmänt överlycklig.
Jag – ”Men… Jag vill ju fortfarande bara hem. Varför skulle jag hjälpa er?”
Han stannade upp och vände sig till mig och tittade på mig en lång stund, sen började han skratta ett ont skratt.
Enögda William – ”Du tror du kan välja att åka tillbaka, hah? Nej, nej, det här är inte något man väljer! Om man väl har blivit hit skickad måste man göra sin uppgift SEN får man åka hem!”
Jag – ”Va-Va? Vad snackar du om? Vad är det för uppgift jag har att göra?”
Enögda William – ”Jo, det första du ska göra är att hitta gaffeln i stenen sen ska du förinta Mengil!”
Jag – ”Men… Men... Hur hittar jag den där gaffeln då?”
Enögda William – ”Följ bara ditt hjärta så kommer du gå rakt in i den! Men nu måste vi berätta att vi äntligen har hopp för de andra ”grabbarna”.”
Han sprang ut ur tältet och när jag kommer ut står Rudolf, General Åhlström och två andra män jag inte visste vad det hete på en rad.
Enögda William – ”Här har vi våra tappraste män, vårt rebellägers stolthet!” Han pekade på raden och såg väldigt rörd och stolt ut.
Enögda William – ”Det finns en ondska där ute. En ondska så massiv att inte ens kan beskrivas i ord, hoppet var nästan ute för oss…” Han tittade ner på sina fötter.
Enögda William – ”Men nu har vi hopp igen, äntligen har vår människa kommit som stjärnorna berättat ska besegra den onde Mengil! Men frågan jag ställer er, vill ni hjälpa till?”
Tystnad.
Rudolf – ”Du har min kniv, min vän!”
Okänd 1 – ”Jag heter Alexander och du har min yxa!” Vrålade han mer än skrek.
Okänd 2 – ”Självklart hänger jag, Ven Wotto Latrin, med på detta högfästiga äventyr. Jag ska inte skryta, men jag råkar vara en mästare på min pilbåge som givetvis står på din sida!” Sa han samtidigt som han vägrade att titta mig i mina ögon.
General Åhlström – ”Niklas, min högerhand står till din service!” Han bugade lätt.
Jag – ”Tack för er hjälp! Nu återstår bara en sak... TRÄNINGSMONTAGE!?” Tiden flög förbi i olika bilder när vi gjorde armhävningar, slog mot random träd och sprang med Hood tröjor.
Jag – ”Ah, då så, det där gick ju fort! Nu är vi redo för att bekämpa Mengil! Hm… Jag tycker vi går ditåt!” Pekade rakt ut i skogen och vi börjar genast gå ditåt.
General Åhlström – ”Jag ska lära dig något riktigt bra Niklas!”
Jag – ”Aha?”
General Åhlström – ”Jo, bli aldrig kär i din bästa kompis. Det slutar aldrig bra, ska du veta!”
Jag – ”Heh, okej… Då vet jag Syfilis!”
General Åhlström – ”Med mera, gör aldrig det. Jag gjorde det och det slutade med ungdoms graviditet, droger, fängelse och homosexuella tendenser.”
Jag – ”Tack för att du delger mig så mycket av din livserfarenhet, Syfilis!” Jag kramade honom.
När vi gått i sju timmar kom vi fram till en stor rytande fors och den ända vägen över var en medeltida stenbro, men mitt på bron stod en svart riddare:
Svart riddare – ”Jag är den svarta riddaren, det här är min uråldriga, onda bro. Jag kallar honom Pelle.” Han smekte lätt på ena broräcket.
Jag – ”Ehm… Fin bro, jag menar, Pelle du har!” Sa jag så snällt jag kunde.
Jag – ”Men, emh… Vi har lite små bråttom så om du bara skulle kunna flytta på dig lite så vi kan passera över bron? Fin bro förresten.”
Svarta riddaren – ”Ingen passerar över Pelle levande utan att först besegra mig” Han höjde ett stort, vasst, blodigt, barbariskt svärd.
Tystnad.
Alexander – ”Okej, då är det väl bara för oss att döda dig…” Han lossade på spännet till sin yxa.
Svarta riddaren – ”AAAHH!? Nej, snälla! Döda mig inte!” Han föll snyftade ner på sina knän med ett järnskrammel.
Jag – ”Men… men du sa att det inte fanns något annat sätt att komma över bron?”
Svarta riddaren – ”Jo… Men jag är inte den äkta ’Svarta riddaren’!”
Alla stod tysta och tittade på honom medan symboliskt torkade bort sitt snor från näsan fast än att han hade hjälm.
Svarta riddaren – ”Jag är bara en vikare för honom, han har sabbatsår. Just nu är han på semester på Tullamore, på Irland. Fick faktiskt ett vykort av honom för någon dag sen, riktigt fint ställe det där Tullamore.”
Jag – ”Kanon, men då behöver vi ju inte slåss utan kan bara gå lugnt och sansat gå över bron?”
Svarta riddaren – ”Nej. Det går inte”
Jag – ”Varför inte det, du sa ju just att…?”
Svarta riddaren – ”Principer, min unge herre, principer. När jag skrev på mitt svarta riddarekontrakt skrev jag under att jag inte skulle låta någon komma över den här bron”
Jag – ”Hm, då har vi ju ett problem. Vi får inte döda dig, men vi får inte komma över förrän vi gjort just det!”
Tystnad och alla grubblade över problemet, men den bröts av General Åhlström:
General Åhlström – ”Varför bygger man egentligen en bro som ingen får komma över?”
Ven Wotto Latrin suckade.
Ven Wotto Latrin – “För att det skappar arbetstillfällen såklart! För den här bron fick säkert 10 man jobb, inklusive det här jobbet den här svarta riddaren har. Detta gör att vi betalar mer till vår stat genom att betala 33 % av vår lön i skatt och vi får mer BNP, mindre förstörelse och mer pengar till skolor, vård och äldreomsorg. Det är varför!”
Tystnad
Svarta riddaren – ”Egentligen ville jag faktiskt inte ha det här jobbet, jag ville bara ha något att fördriva tiden med. Jag såg alla andra lyckliga människor med jobb och pengar runt mig och tänkte hela tiden ”Sådär vill jag också bli när jag blir stor” utan att inse att jag redan var 45 år gammal”
Allt var tyst förutom General Åhlström som snyftade till i bakgrunden.
Svarta riddaren – ”Men sen kom vändingen i mitt liv, jag var inne på arbetsförmedlingen och träffade Gustav, den förra svarta riddaren, som sa att han skulle ha ett Sabbatsår och undrade om inte jag ville ha ett jobb. Det var i det ögonblicket jag svor att nu när jag hade ett jobb skulle jag göra allt i min makt för att ha kvar det!” Han fokuserade blicken på något långt bort så att han påminde mig lite om stålmannen.
Jag – ”Väldigt rörande historia… men… Jag ser ingen annan utväg än att…” Jag smackade med munnen och såg lite ledsen ut.
Jag – ”PÅ HONOM!?”
***Berättar röst*** Eftersom Cornflakes paketet inte står bakom oprovocerat och onödigt våld kommer vi nu att censurera den ytterst blodiga och våldsamma scenen och istället läsa upp en dikt skriven av poeten, Lisa Karlson.
Dikten vill visa oss att mörker, hat och olycka alltid kommer existera, och att vi alltid kommer göra samma misstag igen, igen och igen. Vi kan också se en underton av ett ”kretslopp” vi människor alltid kommer leva under och en undersymbolik att det trotts allt alltid kommer finnas hopp.
Njut, och kom ihåg, det är okej att gråta fast än att man är en man. Till och med åt filmen Lejonkungen.
Asfaltens gråa mark.
Tyst och mörk.
Spricker upp och ger plats för liv.
En liten blomma letar sin väg.
Tyst och stilla.
Växer sig starkare för var dag.
Slår så småningom ut i blom.
Tyst och vacker.
Ger liv åt allt det gråa.
Färgar våran värld.
Tyst och underbar.
Som freden efter kriget. ***Berättar röst***
Alexander tejpade igen IKEA lådan med en extra tejpbit och sen hjälptes vi alla åt att dumpa paketet över broräcket.
Jag – ”Sådär, då är det väl bara för oss att fortsätta?” Jag klappade ihop händerna och började gå till andra sidan.
Precis när vi kommit över till andra sidan av bron stod vi i en glänta. Mitt i den gläntan stod en stor sten som var upplyst av solljus och när vi kom närmare såg vi att det var en gaffel som satt fast i stenen.
Jag – ”Gaffeln!”
Ven Wotto Latrin – ”Gaffeln!”
General Åhlström – ”Gaffeln!”
Roger – ”Gaffeln!”
Enögda William – ”Gaffeln!?”
Alexander – ”Gaff... Emh? Vem är Roger?”
Enögda William – ”Äntligen, vårt sökande är över! Niklas, gå fram och ryck upp gaffeln ur stenen nu!”
Jag gick fram och sträckte ut min hand men i samma ögonblick som mitt vänstra ringfinger rörde vid den kalla metallen försvann allt runt mig och det var bara jag och stenen kvar i en tjock dimma.
Plötsligt hör jag en bekant röst:
Röst – ”Ni-klaaaaa-shhh, du har funnit gaffeln!”
Jag – ”Den magiska talande valen! Men jag trodde du var död?”
Den magiska talande valen – ”Nej jag lever, när jag drunknade dog jag bara i din dimension men levde vidare i den nionde dimensionen och jag kan ändas prata med dig i den här spökvärlden vi är i nu! Och förresten heter jag Rupert.”
Jag – ”Jahaja, jag trodde sånt bara funkade på film... Men… Men varför ville du träffa mig?”
Rupert – ”Jo, jag ska berätta två väldigt viktigt ting för dig! Fall aldrig för kvinnor, alla stora män har gjort det misstaget och förlorat allt! Kvinnor är en god dryck som sakta förgiftar oss män.”
Jag – ”Skulle jag falla för en kvinna, Rupert? Skulle inte tro det. Vad är den andra viktiga saken?”
Rupert – ”Det glädjer mitt hjärta att höra det! Jo, den andra saken är att William inte går att lita på!”
Jag – ”Vad? Varför skulle han vara opålitlig?”
En dörr öppnades.
Kvinnoröst – ”RUUUPERT!? Du leker väl inte med den där radion nu igen?”
Rupert – ”Prata tystare! V-vad… Vad vill du?”
Kvinnoröst – ”Jo, förlåt att jag stör, DIN [CENSUR] GAM, men jag råkar ha stått och slavat i köket i säkert 2 timmar bara för att göra lite mat åt ”Herr-jag-är-värd-mer-än-dig”!?”
Rupert – ”Okej okej, jag kommer… Snart.”
Kvinnoröst – ”NEJ, NU!”
Rupert – ”Okej...”
Jag – ”Var det där din mamma?” Frågade jag och försökte hålla mig för skratt.
Rupert – ”Kanske.” Svarade han snabbt.
Jag – ”Bor du hos din mamma?”
Rupert – ”N-nej, hon bor hos mig!” Stammade han fram.
Jag – ”Visstvisst… Men varför ska jag inte lita på William?”
Rupert – ”Jo det är så att han kommer att…”
Ruperts mamma – ”… NEJ, nu rycker jag för i [CENSUR] ut den fördömda sladden!”
Rupert – ”NEJ, mamma, gör det int…”
Fortsättning följer!
August Strindberg säger:
JUL
August Strindberg säger:
Sagan om Mig, Den magiska talande valen och Reinfeldt DEL 3
DEL 3, episkt slut. Mycket blod lovat.
Man 1 - ”Du måste döda honom… idag” Rösten var fylld av hat och avundsjuka.
Man 2 - ”Nej! Jag vägrar!” Kved rösten fram.
Man 1 - ”Jag tycker du ska tänka om, annars kanske något otrevligt händer med ”Henne”…”
Det blev en paus.
Man 2 - ”Vad menar du, vem har du?” Stammade rösten fram samtidigt som den svalde.
Man 1 - ”Du vet troligen vem jag menar… Det är en person du bryr dig väldigt mycket om” Mannen på andra sidan skrattade ett långt, torrt och ondskefullt skratt.
Man 2 - ”Men… Men… Men han är min egen familj, jag kan inte döda honom!”
Man 1 - ”Han skulle gjort det om det skulle varit tvärt om.” Sa mannen sanningsenligt.
Man 2 - ”Ja, det är det som gör det så svårt!”
Man 1 - ”Vadå, varför skulle det göra det svårt?”
Man 2 - ”Alltså, det är svårt för att jag tror att han långt där inne har något gott, något speciellt och unikt!”
Tystnad
Man 1 - ”Han sålde dig till en bordell.”
Man 2 - ”… Ja… ”
Man 2 - ”Men jag är redo att ge honom en ny chans!”
En lång suck av mannen på andra sidan hördes följt av:
Man 1 - ”Antingen dödar du honom eller så dör hon!” Med ett klick avslutade han telefonsamtalet och allting blev tyst. Igen.
DEL 3
Vattnet befann sig precis över mig och det var omöjligt att undvika det. Troligen eftersom mina reflexer aldrig har varit som Dolphans, men mestadels för att jag sov.
Vattnets tystnad och stilla hetts omslött min kropp och jag vaknade upp med ett ryck, framför mina ögon såg jag Feinfeldts slitna kängor.
Jag tittade upp i hans väderbitna ansikte och såg att han hade en tjock ciggar mellan sina läppar. Han tog ut cigarren och släckte den på min panna.
All sömn försvann.
Efter en oplanerad dans runt i det lilla rummet frågade jag honom:
Jag – ”Varför gjorde du så där, det gjorde skit ont!”
Han ignorerade vad jag hade sagt och sa istället:
Feinfeldt - ”Jag vill se dig ute på träningsbanan klockan nollfemhundra, om fem minuter…” Han drog upp sin fot på en närbelägen stol, som om han var en piratkapten som i vilket ögonblick som helst skulle kommendera sin flotta att gå till attack, och fortsatte:
Feinfeldt – ”… Vi ska inleda träningen.”
Tio minuter senare var jag ute på träningsbanan och Feinfeldt kom gående med ett brännbollsträ mot mig och innan jag hann säga hej då drog han upp det och slog det hårt i min mage. Jag tappade luften och ramlade ner på marken.
Feinfeldt – ”AHH!? Hur kändes det där?” Skrek han till mig och började cirkla runt mig.
Jag – ”Bara bra…”
Jag hann knappt sätta mig på mina knän förrän han slog mig igen, och den här gången först i huvudet och sen i magen, så att jag ramlade på rygg och skrek:
Jag – ”VARFÖR gjorde du sådär!?” Jag hostade och försökte andas in luft.
Feinfeldt – ”För att jag ska döda dig nu”
Jag – ”Va? Men jag trodde vi var tajta, jag trodde vi var vänner!”
Feinfeldt – ”Tror gör man i kyrkan, på ön Tornea berättar vi sagor.”
Feinfeldt började rycka i sitt öra och jag såg att hans skinn sakta började lossna, glida av honom. Snart var det inget kvar av Feinfeldts ansikte och ett nytt, mycket välbekant ansikte, kom fram bakom Feinfeldtsmasken.
Det nya ansiktet hade ett maniskt leende som saknade en tand och två ögonbryn som satt ihop och bildad tillsammans ett ondskefullt ”M” över hans panna.
Det var min ärkefiende Manfred.
Jag – ”MANFRED!? Jag trodde du var död!”
Manfred – ”Du tror för mycket, Niklas. Jag dog aldrig den där gången du sålde mig till den spanska bordellen. Efter att ha blivit sexuellt utnyttjad i flera år bestämde jag mig för att försöka fly”
Jag – ”Men hur? Det var ju Spaniens säkraste bordell, ingen flyr från det stället!”
Manfred– ”Jag hade en felfri plan. Jag mutade en städerska att bygga om sin städvagn, för att kunna rymma mig. När jag väl hade tagit mig med städvagnen från mitt rum till städrummet kröp jag genom ventilationstrumman till rummet där larmet fanns. När jag väl var vid larmet skar jag av centrallarmet med en kniv jag gjort själv av ett köttben från bespisningen. När larmet var ur vägen kunde jag obehindrat gå från larmrummet till tvättrummet och åka ner i tvättnerkastet till personalens omklädningsrum. Jag åkte därefter ner genom personalens dassavlopp ner till bordellens vallgrav där jag redan hade förberett en båt byggd av strumplöder från herrduschen. Med båten tog jag mig till kusten där jag tog en taxi till Madrid, med hjälp av falsk legitimation kunde jag med flygg ta mig tillbaka till Loveburg. ”
Jag – ”Hm, jag trodde att de hade slutat med ben i maten? Jag läste det i Bordell-nytt förra veckan.”
Manfred – ”Nej, det var efter jag hade lyckats fly de införde den regeln!”
Jag – ”Så du ska döda mig för att jag råkade sälja dig till en spansk bordell?”
Manfred – ”Nej, nej, absolut inte! Det där är redan glömt! Jag tänkte döda dig för att Don Tårnö, Loveburgs maffia boss, har en hållhake på mig. Han har min kära RÜP kidnappad och om jag inte dödar dig, kommer han döda henne!”
Jag – ”Jag VISSTE att det var han! Det är säkert för att jag inte har lämnat tillbaka pengarna jag lånade av honom i fjol!” Jag slår ihop min knyttnäve med min handflata och fokuserar blicken långt bort för att verkligen vissa hur mycket jag visste att det var han som låg bakom det.
Manfred – ”Bryr du dig ens om att RÜP är tillfångatagen?”
Jag – ”Nä? Skulle jag göra det? Jag menar, jag är en självgod, egoistisk idiot. Jag har inte tid med sådant trams."
Tystnad.
Jag – ”Men säg mig, om du nu tänkte döda mig, varför dödade du mig inte när jag sov?”
Manfred – ”Jag dödar inte någon som sover”
Jag – ”Vadå, har du ens dödat någon?”
Manfred – ”Nej, men för det kan jag väl fortfarande ha som motto att jag inte gör det? Det är ju som att säga att någon inte skulle vara gay bara för att han inte har provat än.”
Tystnad Manfred - ”Förresten, har ingen sagt att du är söt när du sover?”
Jag – ”Nej?”
Manfred – ”Hmf, konstigt, för du är faktiskt ganska söt när du sover. Aja, nu ska jag döda dig innan jag tappar tråden”
Han höjde sitt brännbollsträ för det avslutande slaget, men han hejdade sig i sista sekunden och kastade träet ifrån sig.
Manfred – ”Jag… jag klarar inte att göra det!” Skrek han med gråten i halsen.
Jag – ”Vadå, är du feg eller?” Jag härmade en kyckling för att pointera hur feg han var.
Manfred – ”Nej, men jag kan inte döda min egen bror… Det är… Barbariskt…” Han fick en tom blick.
Jag – ”Jag skulle ha dödat mig om det var jag som var du.” Sa jag innan jag hann tänk vad jag egentligen sagt.
Manfred – ”Argumenterar du för att jag ska döda dig just nu?” Frågade han med en förbryllad röst.
Jag – ”På sett och vis, jag vill ju själv inte dö, men om jag skulle varit i din sitts skulle jag troligen ha dödat mig själv eftersom det är för att befria RÜP.” Sa jag bara för att inte medge att jag hade sagt fel innan.
Manfred – ”Hm, ja du har en poäng där… Då är det väl bara för mig att börja döda dig igen?” Han höjde åter igen sitt brännbollsträ, men han kom av sig igen och sa:
Manfred – ”Det finns ju förstås ett till alternativ, att vi går ihop och dödar Don Tårnö, bränner upp hans slott, befria RÜP och lever alla dagar lyckliga tillsammans!"
En tystnad utbröt när jag tänkte igenom mina alternativ.
Jag – ”Nja, jag tror jag väljer att dö, din godhet äcklar mig.”
Men just när Manfred skulle slå rusar regissören till sagan in och säger att om jag skulle dö skulle hela sagan vara förstörd. Efter en del övertalning, och rätt mycket extra pengar, var Manfred och jag på väg till Don Tårnös onda slott för att befria RÜP.
Dörren till Don Tårnös slott stod öppen, och när vi kom in på hans kontor satt han frånvänd och man kunde bara se hans hår.
Don Tårnö – ”Jag har väntat dig, Manfred, men inte dig, Niklas. Jag trodde du var död.”
Jag – ”Tja, jag är livs levande, och här för att döda dig, en gång för alla!”
Don Tårnö utstötte ett kallt, ihålligt skratt som mer lät som när vattnet slår mot en strand.
Don Tårnö – ”Du? Döda mig? Det skulle jagvilja se!”
Jag – ”Med glädje…”
Jag tog tag i Manfreds brännbollsträ och började gå emot Don Tårnö.
Don Tårnö – ”Em... Vi behöver faktiskt inte ha ett blodbad, du skulle bara kunna ge tillbaka pengarna du är skyldig mig”
Jag – ”Dom pengarna kan du köra upp någonstans där solen inte lyser!”
Don Tårnö – ”Tja, jag kan ju inte göra det. Du har inte gett mig några pengar”
Jag – ”Skaffa ett jobb, HIPPI!”
Don Tårnö – ”Tja, om inte du ska ge mig några pengar har jag inga andra val än att döda dig”
Don Tårnö klev upp från stolen och drog fram ett långt smalt blad från sin käpp.
Vi stod och blängde på den andra och skulle just attackera och göra slut på varandra när Manfred stoppar oss:
Manfred – ”Vänta, vänta, hur mycket är du egentligen skyldig honom, Niklas?”
Jag och Don Tårnö – ”42 Loveburgiska riksdaler!” svarade vi i kör medan vi försökte döda den andre med blicken.
Manfred – ”Men… Men jag har de pengarna, jag kan betala skulden åt dig! Då slipper vi ett blodbad!”
Han tog upp en tjock plånbok, rotade igenom den och hittade tillslut två tjugor och två kronor bakom massa tusenlappar.
Jag – ”Om jag tog emot de där pengarna skulle jag aldrig kunna se mannen i spegeln i ögonen, igen!”
Manfred – ”Du har ingen spegelbild. Du är en vampyr.”
Jag – ”Men om jag skulle haft en man i spegeln skulle jag inte kunna se honom i ögonen!”
Tystnad
Manfred – ”Ta bara de [Censur] pengarna så vi får ett [Censur] slut på den här [Censur] B-sagan.”
Tystnad
Jag – ”Okej…” Jag tittade i golvet och tog pengarna som jag senare räckte över till Don Tårnö, som efter det släppte RÜP fri.
RÜP – ”Manfred! Du kom och räddade mig du är…”
Jag harklade mig och båda tittade på mig och sa:
Jag – ”Ja-jag hjälpte också till!” Stammade jag fram. Båda ignorerade mig och RÜP fortsatte:
RÜP – ”… Du är min HJÄLTE!” De började hångla och göra andra snuskiga saker samtidigt som jag gick och satte mig i ett hörn och tyckte synd om mig själv.
SNIPP-SNAPP-SLUT, så var sagan äntligen slut!
August Strindberg säger:
Karaktärs förklaring
**!OBS!** För att karaktärerna inte står i alfabetisk ordning är det lättare att "navigera" på karaktärsförklarings-sidan om du trycker: "CTRL+F" och söker på specifikt namn eller plats **!OBS! **
Karaktärs förklaring
Manfred: Min tvillingbror men nu mera min bittra ärkefiende. En gång i tiden var vi vänner och allt var frid och fröjd men efter åren drogs vi ifrån varandra och pengarna kom emellan oss.
Men efter att jag hade sålt honom till en spansk bordell utan att först säga det till honom innan var sista spiken i kistan satt och han blev min ärkefiende och svor att en någon gång komma tillbaka och hämnas.
Big C: Hon styr ”Den undre världen” tillsammans med hennes onda kumpan ”Slaktar Erik” (se längre ner). Big C kom in i mitt hetsiga onda liv under min ”Juice beroende- Period” och hjälpte mig verkligen att nästan gå under, tur nog så var Dennis där och hjälpte mig.
Men trotts allt är Big C en trogen kompanjon och ”My brother in crime”.
Inspektör Åhlström: En kär gammal vän som tyvärr har gått över till de onda polisernas sida, men när jag försöker nysta upp eller tänker begå ett mord eller liknande brott, tar jag ofta hjälp av denna gamla tjocke vän.
Charles LG McWritegooff: Mitt skotska alter ego som alltid tar varje chans han får att ta över min hjärna för att nå världsherravälde och göra om världen ”Till en bättre plats utan trappor” som han själv ibland brukar säga.
Rupert, den talande magiska valen: Min vägvisare genom tid och rum, men existerar bara i ett Parallellt universum i en spöklik skepnad eftersom han tyvärr avled i en drunkningsolycka på land.
Slaktar Erik: Vissa anser att Slaktar Erik en gång var en vanlig tysk medborgare under andra världskriget, men att han blev skjuten under en attackoffensiv. Men han dog aldrig. Hans superhjärna transplanterades nämligen till en ny robotkropp för att han skulle kunna leva vidare för alltid.
Andra anser bara att är en Cyborg som har rest tillbaka i tiden för att fastställa att Mona Sahlin kommer till makten 2022. Många forskare anser dock att den senare teorin är helt absurt eftersom det är omöjligt att Mona Sahlin skulle komma till makten.
Det som alla är överens är att han är en mordisk halvtysk mördarcyborg som bara lyssnar på hans ledare ”Big C”.
Kod namn: "Fröken RÜP": "Fröken RÜP" är Manfreds hemliga älskar, hemliga vapen och privata spion mot mig för att han ska få den viktiga informationen som han behöver för att kunna iscensätta sin ondskefulla och illasinnade "Stora hämnd" mot mig.
Ingen annan än Manfred vet "RÜP"s riktiga namn, inte heller om "hon" är en man eller kvinna, men detta är förståligt eftersom hon kommer ifrån det forna öst- Tyskland där skillnaden mellan män och kvinnor inte är speciellt stor.
Gudinnan ISHA: Hon är Gudarnas Guds Gud i Loveburgs statsreligion ”Nislam” och ska enligt legenden skapat världen på enbart 21 dagar:
"På den första dagen skapade hon elden, jorden, luften, vattnet och tiden,
På den andra dagen skapade hon mannen, kvinnan och meningslösheten,
På den tredje dagen skapande hon skrattet, hatet och kärleken,
På de resterande 18 dagarna sov hon och skapade sömnen."
(Den sista punkten är en förklaring varför riktiga, äkta, Ishaner går in i en dvala i 18 dagar efter var tredje dag)
Tideräkning börjar också när ISHA föddes, ”Förre ISHA” (f.i) och ”Efter ISHA” (e.i).
Superpzoneman: Om dagarna är Superpzoneman en vanlig medborgare i Loveburg, men om nätterna har han en hemlighet. Han klär sig i tajta läderkläder, men inte (bara) för att han har en konstig läderfetisch, utan (också) för att han bekämpar Loveburgs undre värld och upprätthåller rättvisan i staden.
Men livet skulle vara lätt för vår unge tjejmagnet om det inte var så att han har en ärkefiende, nämligen Gudfadern Don Tårnö. Han börjar nämligen bli riktigt irriterad på att Superpzoneman alltid sätter käppar i hans hjul när han har något fuffens på gång.
Men inget skulle väl kunna döda Superpzoneman, eller?
Kanske har Don Tårnö hittat ett sätt att för en gång döda vår unge hjälte?
T.ex. en konstig meteorit som av en händelse kom rakt ner i Don Tårnös kontor?
Kanske till och med lite PLYTONIT, Superpzoneman ENDA svaghet? *damm-damm daaaaaamm*
Guvernör Dennis ”Järnhanske”: Dennis fick sitt tilltals namn ”Järnhanske” efter sin fruktade högernäve, som han ofta har använt i parlamentets ring. (Se stadskick: Bråk)
Det som hans ”Valkampanj” är mest känd för är att han haft sitt ”slagord”:
”Vad är det för likhet mellan en Trollkarl och ett journalistsvin? Båda brinner bra på bål!”
Detta uttalande har dock fått väldigt mycket kritik från ”Journalisten Utwikarlund” och ”Harold, trollkarlen”.
Trotts detta är Dennis den mest ärliga, sanningsenliga, trovärdigaste, mest tillförlitliga, vederhäftiga, sanningsenliga, uppriktigaste, frimodigaste, rättfram, öppnaste, hederligaste, renhårigaste och pålitligaste guvernör Loveburg någonsin har haft!
Men med alla stora män kommer också stora rykten, lik så är det också med Dennis…
Rykten:
Det finns ett rykte att Dennis skulle ha fuskat på sin vallkampanj och att han skulle ha kontakter med maffian, Don Tårnö.
Det gick till och med så långt att det var några som tänkte resa ett mål emot vår käre Guvernör, men alla vittnen avled tyvärr oturligt nog, när det ramlade i trappor, några dagar innan det skulle vittna.
Alla utom ett av vittnena som sprang in i en kniv som, Dennis fru Zakkari Kalashnikov, av en händelse höll i.
Fjorton gånger.
Lönnmördare Zakkari Kalashnikov: Zakkari Kalashnikov eller ”Mr. Kalashnikov” jobbar för en hemlig lönnmördarorden, ”Lieber tot”, som finns i djupen av Loveburg. Han har ingen empati och äter döskallar till frukost.
Han är Gudfadern Don Tårnös högra hand och ska också ha ett förhållande med guvernören Dennis.
Harold, trollkarlen: (Info inom kort)
Hacker "Rivve": (Info inom kort)
Fotografen "Utwikarlund": (Info inom kort)
Entreprenören Zlarsk: (Info inom kort)
Gudfadern Don Tårnö: (Info inom kort)
Sagan om Mig, Den magiska talande valen och Reinfeldt DEL 2
Berättarröst – ”Krigaren och kungen Niklas har dödat hydror och pensionärer på Konsum i flera år, men efter att ha vandrat omkring i skogen för att rädda kvinnor i nöd, kom han i kontakt med den Magiska talande valen som berättade för vår tappre hjälte om en gigantisk skatt, som ej kan beskrivas i siffror utan enbart i bokstäver, hur ska det här gå?”
Jag – ”Eamh… Vad är klockan?”
Valen – ”Ungefär tio i fem skulle jag tro”
Jag - ”Vadå tro?”
Men innan Valen han säga varför han bara trodde att klockan var tio i fem, eftersom han precis då kom på att han inte kunde andas på land utan behövde vatten för att andas.
Han började genast hosta och harkla sig och med den sista kraften han hade kvar tvingade han fram några ord:
Valen - ”Ta mitt manus och läs vad jag skulle säga, farväl!” Och sen dog han.
Jag tog direkt tag ur den rätt tjocka bunden med papper som hade ramlat ur hans höger hand och jag läste vad han skulle säga:
”Miljön är hotad! Sona Mahlin, den ondaste personen på jorden har börjat hälla ut miljögifter rakt ut i naturen, hon måste stoppas innan hela världen spricker isär och alla faller ner i meningslösheten!
... Och den där skatten jag snackade om… den finns inte. Om du ändå vill bli rik tycker jag du ska sälja Lina till en rik oljeshejk och ta pengarna och investera i aktier. Jag skulle rekommendera att satsa på Sandvik eftersom deras aktiebana är väldigt stabil just nu.”
Minnesanteckning: Köp ägg. Och sen fortsatte manuset:
”Men för att besegra Sona måste du lära dig att fightas som en riktig politiker, och för att lära dig det måste du söka upp den mest legendariska av dem alla, Feinfeldt. Om du undrar hur du ska komma ditt, är det bara att följa de grön markerade pilarna på marken”
Jag tittade mig omkring och såg till min glada överraskning att det gröna pilarna faktiskt fanns där på marken och jag började genast traska tillbaka in i skogen.
Jag gick sakta fram till honom och när jag stod några meter från honom säger han:
Mannen - ”Jag har väntat på dig, Niklas.” Han betonade "s" väldigt bekant, men jag kunde inte riktigt sätta fingret på varifrån jag hade hört det.
Jag – ”Vem är du, varför vet du mitt namn?” Skrek jag mer än frågade.
Mannen - ”Jag är Feinfeldt. Jag vet allting eftersom jag har ju inskaffat FRA.” Sa han med en iskall röst som fick mina frusna tår att frysa ännu mer än innan.
Jag – ”He-heh… A- allting? Stammande jag fram samtidigt som jag svalde.
Feinfeldt – “Japp, till och med den där djurporren du laddade ner igår kväll.”
Jag - ”Jag vet inte vad du pratar om.” Sa jag och försökte verka trovärdig.
Feinfeldt – ”Det vet du visst.” pressade han fram mellan sina tänder och min mur föll som Troja.
En tystnad men bröts av Feinfeldt:
Feinfeldt – ”I alla fall, det var inte det jag ville snacka om, du är här för en orsak, det är att lära dig det de urgamla teknikerna hur man slåss som en politiker” Sa han, som om han läste det direkt från ett manus.
Jag – ”Ja, och jag har hört att du är den bästa” Viskade jag fascinerat.
Feinfeldt ”Japp, vi ska börja träningen direkt” han ställde sig upp och vände sig mot mig, jag kunde lätt se hans kraftiga drag i … Men mer han jag inte se innan han slog mig med ett blytungt slag i magen att jag tappade den lilla luften jag hade kvar i magen.
Jag – ”Varför… Varför gjorde du det där?” frågade jag samtidigt som jag förgäves försökte fylla mina lungor med ny luft.
Feinfeldt – ”Jag vet inte, jag hade bara lust att skada någon. Nu ska vi börja med den riktiga träningen! Vet du vad som är det bästa vapnet vi politiker har?”
Fortsättning följer!
Sagan om Mig, Den magiska talande valen och Reinfeldt DEL 1
DEL 1
Det var en gång en solig morgon i ett vackert kungarike som låg lång, långt bort. I detta fantastiska rike styrde en kung så himmelsk perfekt att alla älskade honom lika mycket som de avgudade hans åsyn. Alla människor hade jobb, ingen kände sig ensam och ordet ”krig” var inte än uppfunnet.
Den här sagan handlar inte om det kungariket.
Utan istället handlar det om ett inte lika perfekt nerregnat Sveriges än tråkig november morgon år 2009. På en lerig väg någonstans mitt emellan ”ingen går här” och ”världen ände” går jag och sparkar på en sten samtidigt som jag tyckte att allt är en enda värdelöst sörja.
Varför då, kanske ni undrar?
Jo, jag hade nyss förlorat mitt jobb på domino fabriken och fått gå hem tidigt och till min förskräckelse upptäckt jag min fru, som jag vart gift med i 7 år, vänsterprasslade med min italienska granne, don Alberto. Eftersom min fru stått som ägare för huset hade hon direkt kickat ut mig och släng alla mina saker ut ur fönstret. Inkluderat min nya 58” plasma HD tv som jag köpt en vecka tidigare, förstås på avbetalning.
Snart började skogens omfamnande mörkar glesna och jag kände lukten av den bittra lukten av saltvatten, snart stod jag vid kanten av havet.
Det var en vacker syn och jag kunde se ända till den punkten där världen tog slut och meningslösheten tog vid.
Framför mina fötter i vattenbrynet såg jag tre vita fiskar som simmade i cirklar, men det sket jag totalt i.
Jag tog konstruktivt upp den största stenen jag hittade och tog sen upp ett rep ur min väska, jag band repet med en knut och kontrollerade att det satt åt tillräckligt bra. Sen tog jag den andra änden och knöt om mitt ben och började sakta gå ut i den iskalla, men kristallklara vattnet.
När jag hade vatten ungefär vid min midja hörde jag en skakande och spöklik basröst i mitt huvud:
”Ni -Klaaaa- sh! Återvänd till stranden!”
Jag - ”Sorry, jag är lite upptagen just nu!” Jag följer pedagogiskt med handen från stenen via repet till min högerfot och vänder mig senare och börjar vada längre ut i den mörka vattnet.
”N-neh—ej, Niklas, du kan inte dö nu, du har mycket kvar av ditt öde. DU är den utvalde!”
Jag – ”Du, det sa dom också på media markt när jag köpte min tv, och vi vet ju hur det gick med den tv…”
Jag brister i störtgrått och bereder mig på att kasta ut stenen på det lite djupare delarna av stranden, men stoppas i sista sekund av den gastkramande rösten:
”Men du kommer hitta en stor skatt! Du kommer bli RIK, Nih-ihh-klas-sh!”
Jag vänder mig med en snabbhet hos en huggrom och svarar på frågan med en fråga:
Jag - ”Sa du… Pengar?” Jag blöter mina läppar och tittar intensivt åt hållet där rösten kom ifrån.
Rösten - ”Ja… … En JÄTTE SKATT! Flera miljoner… NEJ! MILJARDER!” När rösten sa ”MILJARDER” var jag redan upp på stranden och hade börjat värma upp för mitt äventyr med lite olika övningar.
Jag - ”Vad är du för något, varför kan jag inte se dig?”
Rösten ”Du kan visst se mig, du tittar bara inte.”
Rösten kom från en stor sten.
Jag - ”Är du en sten?” Sa jag med en förvirrad röst.
Stenen - ”Nej, för gudsskull, jag är en talande val!”
Jag - ”En talande val?” Jag kände mig mer förvirrad än innan jag fick ett svar.
Valen – ”Och inte vilken talande val som helst- ” Sa han men ett tonläge som om det fanns väldigt många talande valar här i världen och fortsatte:
Valen ”- Jag är en MAGISK talande val!” avslutande han belåtet.
Jag - ”Magisk? Vadå, kan du trolla, eller varför är du magisk?” frågade jag lite förbryllat
Valen - ”Nej, jag kan tala!”
Jag - ”Men då är du ju bara en magisk val?” konstaterade jag.
En lång tystnad föll.
Valen ”… Ja…”
Valen ”… Så kanske man kan lägga upp det med, men jag har det bara med för… ” Han harklade sig lite och fortsatte motvilligt:
Valen - ”… för att det ser snyggt ut i mitt CV, du vet… Nu under finanskrisen är det inte lätt att få något jobb, inte ens när man är en talande val, ska du veta!”
August Strindberg säger:
Sagan om Mig, juicen, och Dennis
- "Hej jag heter Niklas och jag har ett problem."
- "Hej Niklas!"
Nu kanske nu undrar hur jag kom till det här? Det är en lång, lång historia och det är troligen lättast om jag tar den från början.
Allting började med att jag började dricka lätt på fester på ett socialt vis, sen efter det hittade man förstås McDonald’s.
Ett paradis för en juice drickare och jag började springa in och ta mig en ”Stänkare” varje gång man gick förbi.
Med efter ett tag blev det fler och fler besök, och mer allvarligt som jag började förknippa Donken skylten enbart med den fantastiska juicen, och jag gick snart ditt varje dag och drack, med ord som ”Det här är sista gången” ekande i mitt huvud.
Snart kom jag att träffa nya vänner som ”Big C” och ”Slaktar Erik” och kom in i såkallade ”fel kretsar”, ungefär en lika idiotisk krets som att återvinna plast och burkar på återvinningsstationer istället för att bara slänga allt direkt i den vanliga soptunnan.
Snart gick det så långt att jag inte längre fick en kick ut av att bara ”dricka det” utan började injicera det direkt in i blodomloppen med sprutor. Det hade alltså börjat gått käpp rätt åt skogen.
Efter flera år av det här missbruket var jag nästan omöjligt att ta bort beroendet, min kropp behöver det här giftet för att överleva och inte tvärt om.
Det var här Dennis kom in i bilden.
Men en gammal vän, Dennis, bjöd in mig på en kaffe och när vi satt där och småpratade sa han:
- ”Nu Niklas måste det bli ändring på det här, allt det här kommer bli bra tillslut ska du se!
Men plötsligt han fick något i sina ögon, något mörker som jag aldrig sett förut samtidigt som ett maniskt leende fyllde hans läppar och han fortsatte:
- Nu ska du få k[Censur]k, din jävel!”
I ren skär förstärkelse så slängde jag bordet framför mig och kaffe och bullar fyllde rummet samtidigt som jag kastade mig mot närmaste utgång. Men det var försent. Dennis hade redan tagit fram läderpiskan och dragit av sig sina byxor så att hans svarta läder tangas lyste som djävulens svarta mörka ögon mot mig.
Smärtan var så pass outhärdlig att mina ögon tårades samtidigt som mitt medvetande sakta försvann.
När jag sen vaknade upp frågade jag Dennis varför han gjorde det, varför skulle det här ändra mitt drickande? Han svarade att han inte än visste om att jag hade det här beroendet, utan att han gjorde det bara för att han hade kärleksproblem med sin fru, Zakke, och en väldigt konstig sexuell läggning.
Men om du ville bli botade från mitt drickande, sa han, skulle jag vända mig till Anonym Alkoholisterna sällskap i den förgyllda och hjältefyllda staden Hallstahammar. De har botat mig sju gånger nu, fyllde han i.
Det här var vändingen i mitt traumatiska liv, och nu är vi tillbaka där jag började. På Rehab hos Anonyma Alkoholisterna i Hallstahammar.
Det var dagens saga!
Ha en bra måndag, för det har jag verkligen inte!
Med en vanlig hälsning,
Niklas
Pyssel tajm !
Steg 1: Sätt på lämplig pyssel musik, jag skulle förslå Bloodhound Gang – Foxtrot Uniform Charlie Kilo som ett ypperligt förslag!
Steg 2: Gå ut på sidan [Bild].
Steg 3: Högerklicka på bilden och tryck ”spara som” och döpt den till ett lämpligt namn som t.ex. ”Niklas är bäst” eller ”Niklas är min stora idol!”.
Steg 4: Öppna bilden och skriv ut den.
Steg 5: Klipp nu ut masken, akta så du inte klipper av dig fingrar, hår eller tår. Om detta trotts allt skulle hända, står inte Cornflakespaketet för några omkostnader. Om du ändå vill kräva pengar av oss har vi en ”klagomur” som är belägen i norra Sibirien, i den lilla isolerade bergsbyn ”Kagspdspogg”. (Den kan vara svårt att uttala ” Kagspdspogg” för den västerländska tungan eftersom vi inte har flera konsonater efter varandra, nästan omöjligt. Tänk dock på att om du inte skulle kunna uttala namnet rätt kan det bli ”lite arga”.)
Steg 6: Skriv ut en ny bild eftersom du råkade klippa fel i den förra.
Steg 7: När du efter att ha kastat in den [Censur] skrivmaskinen in i närmaste väg eftersom den skriver ut fel, gå över till din kompis och låt han/hon skriva ut och klippa ut den åt dig.
Steg 8: Gör tre hål i båda sidorna och överkant av masken och trä senare ett lämpligt snöre genom det tre hållen och knytt elegant ihop de på baksidan av maken.
Steg 9: Bon apetit! Klart för servering! Svårare än det var det inte! Nu är det bara att gå runt och styla bland kompisarna.
Steg 10: Jag tog bara med det här steget för att det skulle bli jämna siffror till stegen.
Dolph Lundgren
Jag hörde att Dolph Lundgren kommer vara en av melodifestivalens kommentatorer i år, det här är förstås en stor nyhet för mig. Inte för att jag är speciellt intresserad av melodifestivalen men när Dolph är med är man ju nästan tvungen att bänka sig framför dumburken.
Varför, kanske ni inte undrar? Jo, eftersom jag alltid har varit en stor idol av ”Dolphan” (Som jag lite skämtsamt brukar kalla honom) För hans perfekta ryska utseende som verkligen förbländar en med storhet och får mig en hoppfull att tänka:
En annan orsak till varför jag tycker så pass mycket om honom är att han har de där riktigt odödliga ”One Liners” som ingen skådespelare hittills har slagit. T.ex. den nötta frasen: ”I most break you” (Rocky IV, Dolph).
Jag avgudar honom faktiskt så mycket att han har kommit väldigt högt upp på min idollista. Faktiskt så högt upp som en tredje placering, precis efter Clara Ivemyr (http://claradidam.blogg.se/) och Michael Persbrandt (Persbrantd) (Riktiga ”Swedish badasses”)!
Min idollista; Topp 1-4 + idol nr. 467:
1. Clara Ivemyr
2. Michael Persbrandt
3. Dolph Lundgren
4. Malin
(...)
467. Alexander Wiklund
Med en vanlig hälsning,
Niklas ”Manfred”
Bak kärlek, ett ord med två innebörder?
- Gammal goding i repris -
Jag älskar att baka, speciellt till låten ”Red hot chilli peppers – Otherside” eftersom man kom in i rätt rytm då.
Men på senare tid har det tyvärr kommit fram att det är lite smärre ”fjolligt” eller till och med gay att baka, men detta är bara ett stort missförstånd! Jag ska ta det från början för alla som inte visste det, och ni andra som redan vet det här kan väl gå och gräva ner er någonstans.
Allting började när en grupp svenska entusiaster började tycka att det där med bakning inte var helt fel. Faktiskt till och med så kul att de tyckte att ordet bakning inte riktigt beskrev känslan när man bakar utan uppfann den nya termen ”Bak kärlek”.
Ordet Bakkärlek spreds sig med en snabbhet som bara kan uppnås av Dolph Lungrens hand, och ordet fanns snart i alla dialekter i hela Sverige (I Skåne lät det mer som när en potatis hade fastnat i halsen).
Den ursprungliga gruppen börjar nu förstå att ordet snart måste spridas till andra språk och kulturer och får genast, så att säga, ”eld i backen” med att internationalisera ordet. Men den lilla godhjärtade gruppen stötte snabbt på patrull när det skulle översätta det till engelska eftersom ingen under den här tidseran kunde någon av det här exotiska språket.
Men efter mycket övervägande kom det fram till att den mest ekonomiska slutsatsen var att helt enkelt översätta det ordagrant med ett såkallat ”lexikon” (En bok som alla ordet finns i alfabetisk ordning och man kan ”lätt” översätta det till ett annat språk, om denna mytoms bundna bok verkligen existerar förtäljer inte historien).
När det slog upp ”bak” hittade det två ord nämligen ”Butt” och ”baking” och av misstag valde det ”butt” som inte alls betyder bakning utan står istället för ”rumpa”!
När det senare slog upp ”kärlek” fick det bara fram en förklaring ”love”. Och om man slog ihop det här två orden fick det en traumatisk följ, nämligen ”ButtLove” som inte alls betyder bakkärlek, utan istället betyder något mycket äckligare och gay.
Alltså är det inte så konstigt att många tycker att bakning är gay när det fick den här översättningen!
Med vanlig hälsning
Niklas
